större mängd än andra qvinnor frambragte afkomlingar. Ehuru männen, såsom förut har blifvit anmärkt med afseende på den kroppsliga styrkan, numera icke kämpa för att erhålla hustrur, och ehuru denna form för urvalet har försvunnit, måste de dock i allmänhet under mannaåldern bestå en allvarsam strid för att uppehålla sig och sina familjer, och detta skall leda till bibehållandet eller till och med utvecklandet af deras själsförmögenheter och, som en följd, af den nuvarande olikheten mellan könen.[1]
Röst och musikalisk förmåga. — Hos några arter af
Quadrumana finnes det en stor skilnad mellan de fullvuxna könen
i röstens styrka och röstorganernas utveckling, och mannen synes
hafva ärft denna olikhet från sina äldsta förfäder. Hans ljudband
äro omkring en tredjedel längre än hos qvinnan eller hos gossar,
och kastrering utöfvar samma verkan på honom som på de lägre
djuren, ty den “förhindrar sköldbroskets m. m. tillväxt framåt,
hvilken åtföljer bandens förlängning“.[2] Beträffande anledningen
till denna olikhet mellan könen har jag ingenting att lägga till
de i förra kapitlet framstälda anmärkningarna om de sannolika
verkningarna af ljudorganernas länge fortsatta användande af hanen
under eggelsen af kärlek, raseri och afundsjuka. Enligt Sir
Duncan Gibb[3] är rösten skiljaktig hos de olika menniskoracerna,
och hos infödingarne i Tatariet, China o. s. v. säges mannens
röst icke skilja sig så mycket från qvinnans som inom de flesta
andra racer.
Förmågan af och kärleken till sång och musik böra här icke förbigås, ehuru de icke utgöra någon könskarakter hos mannen. Fastän de ljud, som utstötas af alla slags djur, tjena till många ändamål, kan det dock helt säkert påstås, att röstorganerna ursprungligen användes och fullkomnades med afseende på artens fortplantning. Insekter och några få spindlar äro de lägsta djur, hvilka efter behag kunna frambringa ljud, och detta sker vanligtvis medelst tillhjelp af vackert bildade stridulationsorganer, hvilka ofta äro inskränkta till hanarne ensamma. De sålunda frambragta
- ↑ En anmärkning af Vogt syftar härpå. Han säger, att det är »en anmärkningsvärd omständighet, att skilnaden mellan könen, hvad kranialkaviteten beträffar, förökas med racens utveckling, så att den europeiske mannen långt mera öfverträffar qvinnan, än negern öfverträffar negrinnan. Welcker bekräftar, i följd af sina mätningar på negrers och tyskars kranier, denna uppgift af Huschke.» Men Vogt medgifver (Lectures on Man, engelska öfversättningen, 1864, sid. 81), att flere iakttagelser erfordras angående denna sak.
- ↑ Owen, Anatomy of Vertebrates, vol. III, sid. 603.
- ↑ Journal of the Anthropological Society, April 1869, sid. LVII och LXVI.
