den ett skarpt bett och bar derefter bort båda på en gång. Detta var det enda kända exempel på, att han med flit hade skadat något vildbråd“. Här hafva vi förstånd, ehuru icke alldeles fullkomligt, ty apportören borde först hafva burit den sårade fogeln och derpå återvändt efter den döda, såsom det skedde med de båda vildänderna.
Mulåsnedrifvarne i Södra Amerika säga: “Jag vill icke gifva er den mulåsna, som har lättaste gången, utan la mas racional — den eftertänksammaste“; och Humboldt[1] tillägger: “Detta populära uttryck, som har dikterats genom en lång erfarenhet, vederlägger kanske bättre än den spekulativa filosofiens alla argument antagandet af med lif begåfvade machiner.“
Det har nu, som jag tror, blifvit ådagalagdt, att menniskan och de högre djuren, särskildt Primates, hafva några få instinkter gemensamma. Alla hafva samma sinnen, åskådningar och förnimmelser — likartade passioner, böjelser och själsrörelser, hvilket gäller äfven om de mera sammansatta; de känna förvåning och nyfikenhet; de ega samma egenskaper af efterhärmning, uppmärksamhet, minne, inbillning och förstånd, ehuru i ganska olika grad. Icke desto mindre hafva många författare påstått, att menniskan i följd af sina själsförmögenheter är genom en oöfverstiglig gräns skild från alla de lägre djuren. Jag gjorde fordom en samling af mer än ett tjog sådana aforismer, men det lönar icke mödan att anföra dem, då deras stora olikhet och antal visa svårigheten, om icke omöjligheten, af detta försök. Det har försäkrats, att menniskan ensam är i stånd till progressiv utveckling, att hon ensam använder verktyg eller eld, tämjer andra djur, besitter egendom eller begagnar sig af språk, att icke något annat djur eger sjelfmedvetande, begriper sig sjelft, har förmåga att abstrahera eller eger allmänna ideer, att menniskan ensam har skönhetssinne, är underkastad nycker, eger tacksamhetskänsla, kännedom af mysterier o. s. v., tror på Gud eller är begåfvad med ett samvete. Jag vill äfventyra ett par anmärkningar om de mera betydande och intressantare bland dessa omständigheter.
Erkebiskop Sumner[2] påstod fordom, att menniskan ensam är i stånd till en progressiv utveckling. Hvad djuren beträffar, och då man först ser på individen, vet hvar och en, som har haft någon erfarenhet i att utsätta giller, att unga djur mycket lättare kunna fångas än äldre, och att en fiende mycket lättare
