kadenser och rythm, då lifliga själsrörelser förnimmas och uttryckas af en talare eller äfven i dagligt tal. Apor uttrycka äfvenledes starka känslor i olika toner — förargelse och otålighet genom låga, fruktan och smärta genom höga toner.[1] De hos oss genom musiken eller genom det passionerade talets tonfall framkallade känslorna och ideerna synas i följd af sin obestämdhet, men dock djup, likna andliga återvändanden till en längesedan förfluten tids själsrörelser och tankar.
Alla dessa fakta med afseende på musiken blifva i viss mån begripliga, om vi få antaga, att musikaliska toner och rythm användes af menniskans halfmenskliga förfäder under fortplantningstiden, då alla slags djur eggas af de starkaste passioner. I denna händelse borde musikaliska toner i följd af grundsatsen om förärfda förbindelser lätteligen hos oss på ett ovisst och obestämdt sätt uppväcka en längesedan förfluten tids starka rörelser. Om vi erinra oss, att några däggdjurshanar hafva sina röstorganer mycket mera utvecklade än hos honorna, och att en anthropomorf art frambringar en oktav af musikaliska toner och således kan sägas sjunga, synes den förmodan icke osannolik, att menniskans förfäder, antingen hanarne eller honorna eller båda könen, försökte att tjusa hvarandra med musikaliska toner och rythm, innan de hade erhållit förmåga att med ord uttrycka sin ömsesidiga kärlek. Så obetydligt är kändt om röstens användande hos Quadrumana under älskogstiden, att vi knappast ega några utvägar att döma, om vanan att sjunga först förvärfvades af menniskoslägtets manliga eller qvinliga föregångare. Qvinnorna anses allmänt ega mera behagliga röster än karlarne, och så vidt som detta tjenar till någon ledning, kunna vi sluta till, att de först erhöllo musikaliska förmögenheter för att draga till sig det andra könet.[2] Men om det förhåller sig så, måste detta hafva inträffat för lång tid tillbaka, förrän menniskans stamfäder hade blifvit tillräckligt menskliga att behandla och värdera sina qvinnor blott som nyttiga slafvar. Den passionerade talaren, skalden eller musikidkaren anar föga, då han med sina vexlande toner och kadenser framkallar de starkaste rörelser hos sina åhörare, att han använder samma medel, hvarigenom hans halfmenskliga
- ↑ Rengger, Säugethiere von Paraguay, sid. 49.
- ↑ Se en intressant undersökning härom af Häckel, Generelle Morphologie, andra bandet, 1866, sid. 246.
ej heller kan jag göra det, hvarför höga eller låga toner skulle vara uttryck, både hos menniskan och de lägre djuren, för vissa själsrörelser. Hr Spencer framställer äfven en intressant redogörelse för sammanhanget mellan poesi, recitativ och sång.
