“Om målade nationer,“ såsom Humboldt anmärker, “hade med samma uppmärksamhet blifvit undersökta som klädda nationer, skulle man hafva funnit, att den rikaste inbillningskraft och den ombytligaste nyckfullhet hafva alstrat sätten att måla likaväl som att kläda sig.“
I en del af Afrika målas ögonlocken svarta, i en annan del färgas naglarne gula eller purpurfärgade. På många ställen färgas håret i åtskilliga skiftningar. I skilda länder färgas tänderna svarta, röda, blå o. s. v., och i Malayiska archipelagen anses det skamligt att hafva hvita tänder liksom en hund. Intet enda stort land, från polarländerna i norr till Nya Zeeland i söder, kan nämnas, hvarest infödingarne icke tatuera sig. Denna sed följdes af de gamla judarne och af de forna briterna. I Afrika tatuera infödingarne sig, men det är mycket vanligare att framkalla upphöjningar genom att gnida salt i inskärningar, som göras på åtskilliga ställen af kroppen, och dessa betraktas af Kordofans och Darfurs inbyggare “som stora personliga behag“. I de arabiska länderna kan ingen skönhet vara fulländad, så framt icke kinderna eller “tinningarne hafva blifvit försedda med skåror“.[1] Som Humboldt anmärker, “skulle“ i Syd-Amerika “en moder anklagas för en brottslig likgiltighet för sina barn, om hon icke använde konstlade medel för att bilda vaden enligt landets sed“. I Gamla och Nya verlden förändrades skallen fordom på det egendomligaste sätt under barndomen, såsom händelsen ännu är på många ställen, och sådana vanskapligheter betraktas såsom ländande till prydnad. Så anse t. ex. vildarne i Columbia[2] ett mycket platt hufvud som “en vigtig beståndsdel af skönheten“.
Håret behandlas i vissa länder med synnerlig omsorg; det får växa till sin fulla längd, så att det räcker till marken, eller kammas det till “en kompakt krusig valk, hvilken är papuas’ stolthet och heder“.[3] I norra Afrika “behöfver en karl en tid af åtta till tio år för att fullkomna sin hårprydnad“. Hos andra nationer rakas hufvudet, och i några delar af Södra Amerika och Afrika ryckas ögonbrynen bort. Infödingarne vid öfre Nilen slå ut de fyra framtänderna och säga, att de icke önska likna djur. Längre i söder slå batokas ut de båda öfre framtänderna, hvilket
- ↑ The Nile Tributaries, 1867; The Albert N’yanza, 1866, vol. I, sid. 218.
- ↑ Citerad af Prichard, Phys. Hist. of Mankind, fjerde upplagan, vol. I, 1851, sid. 321.
- ↑ Wallace, om papuas i The Malay Archipelago, vol. II, sid. 445. Sir S. Baker om afrikanernas hårprydnad i The Albert N’yanza, vol. I, sid. 210.
