Sida:Menniskans härledning och könsurvalet.djvu/585

Den här sidan har korrekturlästs
247
skönhetens inflytande vid giftermål.

enligt Livingstone’s[1] uppgift förlänar ansigtet ett förskräckligt utseende i följd af underkäkens tillväxande; men dessa folk anse framtändernas närvaro såsom någonting ytterst fult och utropade vid åsynen af några europeer: “Se på de stora tänderna!“ Den store höfdingen Sebituani sökte förgäfves ändra denna plägsed. På åtskilliga ställen i Afrika och i Malayiska archipelagen fila infödingarne sina tänder spetsiga som taggarne i en såg eller göra i dem hål, hvari de sticka träpinnar.

Liksom hos oss ansigtet hufvudsakligen beundras för sin skönhet, så är det bland vildar i främsta rummet utsatt för att vanställas. I alla delar af verlden genomborras näsans skiljevägg och mera sällan dess vingar, hvarefter ringar, trästycken, fjädrar och andra prydnader instickas i öppningarna. Allestädes genomborras öronen och prydas på samma sätt; hos Södra Amerikas botocudos och lenguas utvidgas hålet småningom så mycket, att öronflikens nedre del vidrör skuldran. I Norra och Södra Amerika och i Afrika genomborras antingen den öfre eller den nedre läppen, och hos botocudos är hålet i underläppen så stort, att en träskifva af fyra tums diameter insättes deri. Mantegazza anför ett egendomligt exempel på den blygsel, som en sydamerikansk inföding kände, och på det löje, som han uppväckte, då han sålde sin tembeta — den stora, färgade träbit, som stickes i öppningen. I mellersta Afrika genomborra qvinnorna underläppen och bära deri en kristall, hvilken i följd af tungans rörelse har “en obeskrifligt löjlig, svängande rörelse under samtal“. Hustrun till höfdingen af Latooka sade till Sir S. Baker,[2] att “hans hustru skulle blifva mycket förskönad, om hon droge ut sina fyra framtänder i undre käken och bure den långa, spetsiga, polerade kristallen i sin underläpp“. Längre i söder bland makalolo genomborras öfverläppen, och en stor metall- och bamburing, kallad pelelé, bäres i öppningen. “I ett fall kom läppen i följd häraf att skjuta ut två tum framför nässpetsen, och då fruntimret skrattade, lyftes den genom muskelkontraktionen öfver ögonen. ‘Hvarför bära qvinnorna dessa saker?‘ frågade man den vördnadsvärde höfdingen Chinsurdi. Tydligen förvånad öfver en så dum fråga, svarade han: ‘För skönhetens skull! De äro de enda vackra saker, som qvinnorna ega; karlarne hafva skägg, qvinnorna hafva det icke. Hvilket slags person skulle hon vara utan pelelé’n? Med en mun som en karl, men utan skägg, skulle hon icke alls vara någon qvinna.‘[3]

  1. Travels, sid. 553.
  2. The Albert N’yanza, 1866, vol. 1, sid. 217.
  3. Livingstone, British Association, 1860; en redogörelse är lemnad i Athenæum för den 7 Juli 1860, sid. 29.