som “fula och onaturliga bildningar“. Han berömde till gengåfva den glänsande agatfärgen på deras hud och den behagliga intryckningen af deras näsor; detta sade de vara smicker, men gåfvo honom icke desto mindre mat. De afrikanska mohrerna “rynkade“ likaledes “ögonbrynen och syntes rysa“ öfver hans hvita skinn. På östra kusten ropade negerpojkarne vid åsynen af Burton: “Se på den hvite mannen; liknar han icke en hvit apa?“ Enligt hvad hr Winwood Reade meddelar mig, beundra vestkustens negrer mera en mycket mörk hud än en af ljusare färg. Deras förskräckelse för den hvita färgen kan dock enligt samme resande till en del tillskrifvas den af de flesta negrer omfattade tron, att dämoner och andar äro hvita.
Banyai-folket i kontinentens sydligare del tillhör negerstammen, men “en stor mängd af dem eger en ljus mjölkkaffefärg, och i sjelfva verket anses denna färg öfverallt i landet som vacker,“ så att vi här hafva en olika måttstock för smaken. Hos kaffrerna, hvilka betydligt skilja sig från negrerna, “är huden, undantagandes bland stammarne i närheten af Delagoa Bay, vanligen icke svart, hvaremot den förherskande färgen är en blandning af svart och rödt samt den allmännaste schatteringen chokoladfärgad. Mörka färger hållas naturligtvis i högsta ära, emedan de äro vanligast. Att få höra, det man är ljus till färgen eller liknar en hvit menniska, skulle af en kaffer anses vara en ganska dålig kompliment. Jag har hört talas om en olycklig man, som var så synnerligen ljus, att ingen flicka ville gifta sig med honom.“ En af zulukonungens titlar är: “Du, som är svart“.[1] Hr Galton anmärkte, då han talade med mig om södra Afrikas infödingar, att deras åsigter om skönhet synas vara mycket skiljaktiga från våra, ty i en stam beundrades icke två smärta, små, vackra flickor af infödingarne.
Låtom oss öfvergå till andra delar af jorden; på Java anses, enligt fru Pfeiffer’s uppgifter, en gul och icke en hvit flicka som en skönhet. En man från Cochin-China yttrade med förakt om den engelske ambassadörens fru, “att hon hade hvita tänder som en hund och rosig hy lik en potatisblomma“. Vi hafva sett, att chineserna icke tycka om vårt hvita skinn, och att nordamerikanerna beundra “en gulbrun hud“. I Södra Amerika äro yura-caras, som bebo de skogbevuxna, fuktiga sluttningarna af de
- ↑ Mungo Park’s Travels in Africa, 4:o, 1816, sid. 53, 131. Burton’s uppgift citeras af Schaaffhausen, Archiv für Anthropologie, 1866, sid. 163. Om banyai Livingstone, Travels, sid. 164. Om kaffrerna hr J. Shooter, The Kafirs of Natal and the Zulu Country, 1857, sid. 1.
