beryktade som de skönaste på ön och af konstnärer eftersökta till modeller. Det är dock tydligt, att beviset i de ofvannämnda fallen är tvifvelaktigt.
Ehuru följande fall hänför sig till vildar, är det väl värdt att omnämnas i följd af sin egendomlighet. Hr Winwood Reade underrättar mig, att jollofs, en negerstam på Afrikas vestkust, “äro märkvärdiga för sitt likformigt vackra utseende“. En af hans vänner frågade en af dessa män: “Hvaraf kommer det sig, att hvar och en, som jag möter, icke endast edra män, utan äfven edra qvinnor, ser så bra ut?“ Jollof-negern svarade: “Det kan mycket lätt förklaras; det har alltid varit vår sed att söka ut våra fulaste slafvar och sälja dem“. Man behöfver knappast tillägga, att slafvinnorna hos nästan alla vildar göra tjenst som konkubiner. Att denne neger, antingen med rätta eller origtigt, tillskref sin stams vackra utseende det länge fortsatta aflägsnandet af de fula qvinnorna, är icke så förvånande, som det till en början kan synas, ty jag har på annat ställe[1] visat, att negrer till fullo uppskatta urvalets vigt vid sina husdjurs uppfödande, och jag kunde från hr Reade hemta vidare bevis för denna sak.
Om de orsaker, hvilka hindra eller hämma könsurvalets
verkan hos vildar. — De förnämsta orsakerna äro till en början
så kallade kommunala giftermål eller blandadt umgänge, för det
andra barnamord, särskildt på flickebarn, för det tredje tidiga
förlofningar och slutligen det ringa värde, hvari qvinnor hållas
såsom blotta slafvinnor. Dessa fyra punkter måste något utförligare
afhandlas.
Det är tydligt, att, sa länge som menniskans eller något annat djurs parning är öfverlemnad åt slumpen, utan att något val utöfvas af någotdera könet, intet könsurval kan finnas, och att ingen verkan skall frambringas på afkomman derigenom, att vissa individer hafva haft någon fördel framför andra i sitt frieri. Nu påstår man, att det i närvarande stund finnes stammar, hvilka utöfva, hvad Sir J. Lubbock af höflighet kallar kommunala giftermål, det vill säga, att alla karlar och qvinnor i stammen äro män och hustrur åt hvarandra. Många vildars lättsinne är tvifvelsutan förvånande stort, men det synes mig, att mera bevis erfordras, innan vi alldeles kunna medgifva, att deras könsumgänge är fullkomligt blandadt. Icke desto mindre tro alla,[2] hvilka
