återkommande hungersnöd; de föröka icke sina födoämnen genom konstgjorda medel; de afhålla sig sällan från giftermål[1] och gifta sig i allmänhet unga. Följaktligen måste de vara underkastade hårda strider för tillvaron, och de gynnade individerna ensamma skola förblifva vid lif.
Om vi vända oss till uråldriga tider, då menniskorna ännu icke med visshet hade uppnått rangen af mensklighet, borde de sannolikt, såsom redan har blifvit anfördt, hafva lefvat antingen som polygamister eller tidtals i engifte. Deras könsumgänge borde, att döma af analogi, då icke hafva varit blandadt. De borde tvifvelsutan efter bästa förmåga hafva försvarat sina qvinnor mot alla slags fiender och jagat för deras äfvensom för sina afkomlingars uppehälle. De kraftigaste och skickligaste karlarne borde hafva haft bästa framgången i kampen för tillvaron och i att erhålla tilldragande qvinnor. I denna tidiga period borde menniskans urfäder, alldenstund de egde endast svaga förståndsförmögenheter, icke hafva blickat framåt mot aflägsna möjligheter. De borde mera hafva styrts af sina instinkter äfvensom mindre af sitt förstånd, än förhållandet nu för tiden är med vildar. På denna tid borde de icke hafva till en del förlorat en af de starkaste instinkter, hvilken är gemensam för alla lägre djur, nämligen kärleken till sina unga afkomlingar, och de borde följaktligen icke hafva utöfvat barnamord. Ingen genom eget åtgörande orsakad brist på qvinnor borde då hafva förefunnits, och polyandri skulle icke hafva varit följden; inga tidiga förlofningar borde då hafva förekommit; qvinnorna borde icke hafva värderats som blotta slafvinnor; om qvinnorna lika väl som karlarne tillätos utöfva något val, borde båda könen hafva valt sina gemåler icke i följd af själens behag eller rikedom eller samhällsställningen, utan nästan enbart i anledning af det yttre utseendet. Alla fullvuxna borde hafva gift sig eller idkat könsumgänge, och alla afkomlingar borde, så vidt som detta var möjligt, hafva blifvit uppfödda, så att kampen för tillvaron tidtals borde hafva varit i ytterlig grad svår. Alltså skulle under dessa urtider alla vilkor för könsurvalet hafva varit mycket gynsammare än i en senare period, då menniskan hade framskridit i sina intellektuela förmögenheter, men gått tillbaka med hänsyn till sina instinkter. Hvilket inflytande könsurvalet än må hafva haft på frambringandet
- ↑ Burchell säger (Travels in South Africa, vol. II, 1824, sid. 58), att hvarken karlarne eller qvinnorna bland södra Afrikas vilda nationer någonsin tillbringa sitt lif i celibat. Azara (Voyages dans l’Amérique Meridionale, tomen II, 1809, sid. 21) gör fullkomligt samma anmärkning med afseende på de vilda indianerna i Södra Amerika.
