I Zoological Gardens plägade en apa, som hade dåliga tänder, öppna nötter med en sten, och det försäkrades mig af vaktarne, att detta djur, efter att hafva användt stenen, gömde den i halmen och icke tillät någon annan apa vidröra den. Här hafva vi då idén om egendom; men denna idé finnes hos hvarje hund, som har ett ben, och hos de flesta eller alla foglar, hvilka hafva bon.
Hertigen af Argyll[1] anmärker, att förfärdigandet af ett verktyg för något särskildt ändamål är alldeles egendomligt för menniskan, och han anser, att denna omständighet bildar ett omätligt svalg mellan henne och djuren. Detta är tvifvelsutan en ganska vigtig åtskilnad, men det synes mig ligga mycken sanning i Sir J. Lubbock’s förmodan[2], att, då de äldsta menniskorna först brukade flintstenar för något ändamål, de tillfälligtvis borde hafva kommit att klyfva dem och derefter användt de skarpa fragmenten. Härifrån borde det vara ett litet steg till att afsigtligt slå sönder flintan och ett icke synnerligen långt till att groft forma den. Detta senare framsteg bör dock hafva erfordrat långa tidrymder, om vi må döma af den ofantliga mellantid, som förflöt, innan den neolithiska periodens menniska företog sig att hvässa och polera sina stenverktyg. Vid flintans sönderslående borde, som Sir J. Lubbock äfvenledes anmärker, gnistor hafva uppstått, och vid dess hvässande eld framkallats; “på så sätt torde de båda vanliga sätten att erhålla eld hafva uppkommit“. Eldens natur borde hafva varit känd i de många vulkaniska regioner, der lava tillfälligtvis flyter fram genom skogar. De anthropomorfa aporna uppföra, sannolikt ledda af sin instinkt, åt sig temporära liggplatser; men som många instinkter i betydlig grad äro underkastade förståndets kontroll, torde de simplare, t. ex. inrättandet af en liggplats, lätteligen öfvergå till en frivillig och medveten handling. Orangen är bekant för att om nätterna betäcka sig med Pandanus-blad, och Brehm berättar, att en af hans babianer plägade skydda sig sjelf mot solhettan genom att kasta en halmmatta öfver sitt hufvud. I dessa sistnämnda vanor se vi sannolikt de första stegen mot några af de simplare konsterna, särskildt mot rå architektur och klädsel, såsom de uppstodo bland menniskans äldsta stamfäder.
Språk. — Denna egenskap har med rätta betraktats som
en af de hufvudsakliga skilnaderna mellan menniskan och de
lägre djuren. Menniskan är dock, som en synnerligen kompetent
