dem till sina afkomlingar af båda könen. Vi veta genom Eschricht,[1] att såväl det qvinliga som det manliga fostret hos menniskan är försedt med mycket hår i ansigtet, i synnerhet omkring munnen, hvilket antyder, att vi härleda oss från en stamform, hvars båda kön voro försedda med skägg. Det tyckes alltså vid första anblicken sannolikt, att mannen har bibehållit sitt skägg från en ganska tidig period, hvaremot qvinnan förlorade sitt skägg på samma tid, som hennes kropp nästan fullständigt förlorade sitt hår. Äfven skäggets färg hos menniskan synes hafva förärfvats från någon ap-lik stamfar, ty då någon olikhet i färgtonen finnes mellan hnfvudhåret och skägget, är det senare ljusare färgadt hos alla apor och hos mannen. Det är mindre osannolikt, att karlarne af de skäggiga racerna hafva bibehållit sina skägg från uråldriga tider, än hvad håret på kroppen beträffar, ty hos de Quadrumana, hvilkas hanar hafva större skägg än honorna, når det sin fulla utveckling först vid könsmognaden, och de senare utvecklingsstadierna kunna hafva förärfvats uteslutande till menniskan. Vi borde alltså se, hvilket verkligen är förhållandet, att våra gossar, innan de hinna könsmognad, likasom våra flickor sakna skägg. Å andra sidan angifver skäggets stora föränderlighet inom gränserna för samma race och inom skilda racer, att återgång har kommit till stånd. Huru härmed än må förhålla sig, böra vi icke förbise den rôle, hvilken könsurvalet kan hafva spelat äfven under senare tider, ty vi veta, att bland vildar de skägglösa racernas män göra sig oändlig möda att med roten upprycka hvarje hår i sina ansigten såsom någonting förhatligt, hvaremot männen i de skäggiga racerna känna den största stolthet öfver sina skägg. Qvinnorna dela utan tvifvel dessa känslor, och om så är, kan könsurvalet knappast annat än hafva medfört någon verkan under senare tider.[2]
- ↑ Ueber die Richtung der Haare am menschlichen Körper i Müller’s Archiv für Anatomie und Physiologie, 1837, sid. 40.
- ↑ Hr Sproat (Scenes and Studies of Savage Life, 1868, sid. 25) uttalar med afseende på de skägglösa infödingarne på Vancouver’s ö den förmodan, att vanan att rycka ut ansigtshåren, »fortsatt från en generation till en annan, sannolikt skulle till slut frambringa en race, som utmärkte sig genom en tunn och gles skäggväxt». Men vanan borde icke hafva uppstått, innan skägget genom någon oberoende orsak hade i betydande grad förminskats. Ej heller ega vi något direkt bevis för, att hårets fortsatta uppryckande skulle leda till någon förärfd verkan. I följd af denna anledning till tvifvel har jag hittills icke hänsyftat på den åsigt, som hyses af några framstående ethnologer, t. ex. hr Gosse i Genève, att artificiela förändringar af hufvudskålen tendera att förärfvas. Jag hyser icke någon önskan att bestrida denna slutsats, och vi veta nu af dr Brown-Séquard’s märkvärdiga iakttagelser, särskildt af
