Tjugoförsta kapitlet.
Hufvudgrunderna för menniskans härledning från någon lägre form. —
Utvecklingssätt. — Menniskans genealogi. — Intellektuela och moraliska förmögenheter.
— Könsurval. — Slutanmärkningar.
En kort sammanfattning skall vara tillräcklig att i läsarens
minne återkalla de mera framträdande punkterna i detta verk.
Många af de framstälda åsigterna äro högeligen spekulativa, och
några skola tvifvelsutan visa sig felaktiga; men jag har i hvarje
fall anfört de skäl, som ledt mig snarare till en åsigt än till en
annan. Det syntes mödan värdt att undersöka, huru långt
utvecklingsprincipen skulle sprida ljus öfver några af de mera
invecklade problemen i menniskans naturalhistoria. Falska fakta äro
högeligen skadliga för vetenskapens framsteg, ty de bibehålla
sig ofta länge; men falska åsigter, understödda af några bevis,
orsaka föga skada, alldenstund en och hvar finner ett helsosamt
nöje i att bevisa deras falskhet, och då detta har skett, är en
väg till villfarelse stängd och vägen till sanningen ofta med
detsamma öppnad.
Den hufvudsakliga slutsats, hvartill jag kommit i detta arbete, och som nu omfattas af många naturforskare, hvilka äro väl kompetenta att bilda sig ett sundt omdöme, är den, att menniskan härleder sig från någon mindre högt organiserad form. De grunder, hvarpå denna slutsats hvilar, skola aldrig rubbas, ty den nära likheten mellan menniskan och de lägre djuren i embryonal utveckling äfvensom i otaliga byggnads- och konstitutionsförhållanden både af stor och af den simplaste betydelse, de rudiment, som hon eger qvar, och de abnorma fall af återgång, hvilka hon tillfälligtvis är underkastad, äro faktiska företeelser, som icke kunna bestridas. De hafva länge varit kända, men ända till helt nyligen
