ringa fysiologisk betydelse och några af betydande vigt erhållits genom könsurvalet.
Menniskan liksom hvarje annat djur uppvisar tvifvelsutan bildningar, hvilka, så vidt som vi med våra obetydliga kunskaper kunna döma, nu icke lända till någon nytta för henne eller hafva gjort det under någon föregående period af hennes tillvaro hvarken med afseende på hennes allmänna lefnadsförhållanden eller i det ena könets förhållanden till det andra. Sådana bildningar kunna icke förklaras genom någon form för urvalet eller genom de förärfda verkningarna af delarnes användande eller icke-användande. Vi veta dock, att många ovanliga och tydligt uttryckta egendomligheter i byggnad tillfälligtvis uppträda hos våra domesticerade alster, och om de okända orsaker, hvilka frambringa dem, verkade mera likartadt, skulle de sannolikt blifva gemensamma för alla individer af samma art. Vi kunna hoppas att hädanefter förmå inse någonting om orsakerna till sådana tillfälliga modifikationer, särskildt genom monstrositeternas studerande; i följd häraf äro experimenterande personers, sådana som hr Camille Dareste’s, arbeten mycket lofvande för framtiden. I de flesta fall kunna vi endast säga, att orsaken till hvarje obetydlig variation och till hvarje monstrositet mycket mera ligger i organismens naturbeskaffenhet eller konstitution än i de omgifvande förhållandenas beskaffenhet, ehuru nya och förändrade förhållanden helt visst spela en vigtig rôle i att framkalla förändringar af alla slag.
Genom nyssnämnda medel, kanske understödda af andra ännu icke uppdagade, har menniskan blifvit höjd till sin nuvarande ståndpunkt. Men sedan hon uppnådde rangen af menniska har hon divergerat i skilda racer eller, som de lämpligare kunna benämnas, underarter. Några af dessa, t. ex. negrerna och europeerna, äro så olika, att de, om exemplar utan någon vidare underrättelse hade förts till en naturforskare, tvifvelsutan af honom skulle hafva betraktats som goda och verkliga arter. Icke desto mindre öfverensstämma alla racerna i så många ovigtiga detaljer af byggnaden och i så många själsegendomligheter, att dessa icke kunna förklaras annat än genom förärfning från en gemensam stamfar, och en så karakteriserad stamfar skulle säkerligen hafva förtjenat att klassificeras som menniska.
Man bör icke antaga, att den eller den racens divergens från andra racer och alla racers från en gemensam stamform kan spåras tillbaka till något enda par af stamföräldrar. Tvärtom skulle på hvarje stadium i modifikationsprocessen alla de individer, hvilka på något sätt, ehuru i olika grad, voro bäst lämpade för sina lefnadsförhållanden, hafva förblifvit vid lif till större antal än de mindre
