speciel svårighet, ty hos våra tamda djur äro själsförmögenheterna helt visst underkastade förändring, och förändringarna gå i arf. Ingen betviflar, att dessa förmögenheter äro af den största betydelse för djur i naturtillståndet. Således äro förhållandena gynsamma för deras utveckling genom naturligt urval. Samma slutsats kan utsträckas till menniskan; förståndet måste hafva varit af yttersta vigt för henne, äfven under en ganska aflägsen period, genom att sätta henne i stånd att begagna sig af språk, att uppfinna och förfärdiga vapen, verktyg, giller o. s. v., genom hvilka medel, i förening med hennes sociala vanor, hon för lång tid tillbaka blef den mest herskande af alla lefvande varelser.
Ett stort steg i förståndets utveckling skall hafva följt, så snart som språket, till hälften konst och till hälften instinkt, i följd af ett föregående betydligt framåtskridande kom i bruk, ty språkets fortsatta användande skall hafva återverkat på hjernan och frambragt en förärfd verkan, hvilken i sin ordning skall hafva återverkat på språkets utveckling. Den betydande storleken af menniskans hjerna, jemförd med de lägre djurens i förhållande till deras kroppars storlek, kan, såsom hr Chauncey Wrigth[1] rigtigt har anmärkt, i hufvudsaklig grad tillskrifvas det tidiga användandet af någon enkel form af språk — detta underbara maskineri, hvilket fäster beteckningar vid alla slags föremål och egenskaper samt framkallar tankeföljder, som aldrig skulle uppstå genom blotta sinnesintrycken och, om de uppstode, icke skulle kunna fullföljas. Menniskans högre intellektuela förmögenheter, t. ex. öfverläggning, abstraktion, sjelfmedvetande o. s. v., skola hafva blifvit en följd af de andra själsförmögenheternas fortsatta fullkomning; men det är tvifvel underkastadt, om dessa höga förmögenheter skulle komma i bruk och derigenom fullständigt vinnas utan en betydande själsodling både hos racen och individen.
De moraliska egenskapernas utveckling är ett intressantare och svårare problem. Grunden till dem ligger i de sociala instinkterna, hvarvid under denna beteckning familjebanden innefattas. Dessa instinkter äro af en högeligen invecklad natur, och hos de lägre djuren ingifva de speciela tendenser till vissa bestämda handlingar; men de vigtigare elementen för oss äro kärlek och den skilda känslan af sympathi. Djur, som äro begåfvade med de sociala instinkterna, finna nöje i hvarandras sällskap, varna hvarandra för fara, försvara och hjelpa hvarandra på många
- ↑ On the Limits of Natural Selection i North American Review, Oktober 1870, sid. 295.
