sätt. Dessa instinkter utsträckas icke till alla individerna af samma art, utan endast till de till samma samhälle hörande. Som de äro högeligen nyttiga för arten, hafva de efter all sannolikhet förvärfvats genom naturligt urval.
En moralisk varelse är en sådan, som är i stånd att jemföra sina föregående och blifvande handlingar och bevekelsegrunder, att gilla några och ogilla andra; det faktum, att menniskan är en varelse, som med säkerhet kan så betecknas, utgör också den största af alla skilnaderna mellan henne och de lägre djuren. Men i vårt tredje kapitel har jag försökt visa, att den moraliska känslan följer för det första af de sociala instinkternas ihållande och beständigt närvarande beskaffenhet, i hvilket hänseende menniskan öfverensstämmer med de lägre djuren, och för det andra af att hennes själsförmögenheter äro högeligen verksamma och hennes intryck af förflutna händelser ytterst lifliga, i hvilka hänseenden hon skiljer sig från de lägre djuren. I följd af detta själstillstånd kan menniskan icke undgå att blicka tillbaka och jemföra intrycken af förflutna händelser och handlingar. Hon blickar också beständigt framåt. På grund häraf skall hon, sedan någon tillfällig önskan eller passion har öfverväldigat hennes sociala instinkter, tänka derpå och jemföra det nu försvagade intrycket af sådana förgångna impulser med den alltid närvarande sociala instinkten, och skall då förnimma denna känsla af otillfredsställelse, hvilken alla ouppfylda instinkter lemna efter sig. Som en följd häraf besluter hon att framdeles handla annorlunda, och detta är samvete. Hvarje instinkt, som beständigt är starkare och mera ihållande än en annan, gifver upphof till en känsla, hvilken vi uttrycka genom att säga, att den borde åtlydas. Om en rapphönshund vore i stånd att tänka öfver sitt förflutna uppförande, skulle han säga till sig sjelf: Jag borde hafva gjort stånd för den der haren (såsom vi i sjelfva verket säga om honom) och icke hafva gifvit efter för den öfvergående frestelsen att springa efter honom.
Sociala djur drifvas till en del af en önskan att hjelpa medlemmarne af samma samhälle i allmänhet, men vanligare i att utföra vissa bestämda handlingar. Menniskan drifves genom samma allmänna önskan att hjelpa sina kamrater, men eger få eller inga speciela instinkter. Hon skiljer sig likaledes från de lägre djuren derigenom, att hon är i stånd att uttrycka sina önskningar genom ord, hvilka sålunda leda till den begärda och medgifna hjelpen. Bevekelsegrunden att gifva hjelp är likaledes i någon mån förändrad hos menniskan; den utgöres icke längre
