endast af en blind, instinktartad impuls, utan påverkas i hög grad af hennes medmenniskors beröm eller tadel. Såväl erkännandet som uttalandet af beröm eller tadel bero på sympathi, och denna känsla är, som vi hafva sett, en af de vigtigaste elementen i de sociala instinkterna. Ehuru sympathi förvärfvas som en instinkt, förstärkes den också mycket genom öfning eller vana. Som alla menniskor önska sin egen lycka, utdelas pris eller tadel för handlingar och bevekelsegrunder, allteftersom de leda till detta mål, och som lyckan är en vigtig del af det allmänna bästa, tjenar “principen om den största lycka“ indirekt som en nästan säker måttstock på rätt eller orätt. I den mån, som förståndsförmögenheterna gå framåt och erfarenhet vinnes, varseblifvas också de aflägsnare verkningarna af vissa reglor för uppförandet på individens karakter och på det allmänna bästa, och då skörda de dygder, hvilka hänföra sig till individen sjelf, beröm, emedan de komma inom den offentliga meningens område, och de motsatta blifva utsatta för tadel. Men hos de mindre civiliserade nationerna tager förståndet ofta vilse; många dåliga vanor och låga villfarelser hänföras till samma område och skattas följaktligen som höga dygder, men fel mot dem som svåra brott.
De moraliska förmögenheterna anses allmänt och med rätta vara af högre värde än de intellektuela förmögenheterna. Men vi borde alltid ihågkomma, att själens verksamhet att lifligt återkalla förgångna intryck är en af de fundamentala, ehuru sekundära grunderna för samvetet. Detta faktum innebär det starkaste skälet för att på alla möjliga sätt befordra och uppdrifva hvarje mensklig varelses moraliska förmögenheter. Tvifvelsutan skall en menniska med trög själ drifvas till goda handlingar och kan hafva ett temligen känsligt samvete, om hennes sociala böjelser och sympathier äro väl utvecklade. Men allt, som gör menniskornas inbillning lifligare och stärker vanan att återkalla och jemföra försvunna intryck, skall göra samvetet känsligare och kan i en viss grad äfven utgöra en ersättning för svaga sociala böjelser och sympathier.
Menniskans moraliska beskaffenhet har hunnit den högsta hittills uppnådda graden dels genom förståndsförmögenheternas och i följd deraf en rigtig offentlig menings framsteg, men särskildt derigenom att sympathierna hafva blifvit ömmare och vida utbredda genom vanans, exemplets, undervisningens och eftertankens verkningar. Det är icke osannolikt, att dylika böjelser kunna förvärfvas genom länge fortsatt utöfning. Hos de mera civiliserade racerna har öfvertygelsen om en allseende gudoms tillvaro haft ett mäktigt
