inflytande på moralitetens framsteg. Slutligen godkänner menniskan icke längre sina medmenniskors beröm eller tadel som sin förnämsta ledning, utan hennes vanligaste öfvertygelser, kontrollerade af förståndet, blifva för henne det säkraste rättesnöret. Hennes samvete blifver då hennes högsta domare och varnare. Icke desto mindre ligger första grunden eller ursprunget till den moraliska känslan i de sociala instinkterna, sympathien inbegripen, och dessa instinkter erhöllos otvifvelaktigt, såsom hos de lägre djuren, ursprungligen genom naturligt urval.
Tron på Gud har ofta framstälts som icke endast den största, utan äfven den fullständigaste af alla skilnaderna mellan menniskan och de lägre djuren. Det är dock, såsom vi hafva sett, omöjligt att påstå, att denna tro är medfödd eller instinktmessig hos menniskan. Å andra sidan synes en tro på andliga krafter, som genomtränga allt, vara allmän och följer synbarligen af ett betydande framsteg i menniskans förståndsförmögenheter samt af ett ännu större framsteg i hennes förmåga af inbillning, nyfikenhet och beundran. Jag vet, att den antagna instinktartade tron på Gud har af många personer användts som ett bevis för hans tillvaro. Men detta är ett förhastadt bevis, emedan vi på så sätt skulle drifvas att tro på tillvaron af många grymma och illvilliga andar, som ega endast föga mera makt än menniskan, ty tron på dem är långt allmännare än på en välvillig Gud. Föreställningen om en allmän och välvillig verldsskapare synes icke uppstå i menniskans själ, innan hon har blifvit upphöjd genom långvarig odling.
Den, som tror på menniskans utveckling från någon lågt organiserad form, skall naturligtvis fråga, huru detta låter förena sig med själens odödlighet. Enligt hvad Sir J. Lubbock har visat, ega de barbariska menniskoracerna icke någon sådan tydlig tro; men skäl, som hemtas från vildarnes ursprungliga trosmeningar, äro af liten eller ingen betydelse, såsom vi nyss hafva sett. Få personer känna något bekymmer i följd af omöjligheten att noggrant bestämma den period i menniskans utveckling, från det första spåret af den lilla groddblåsan till barnet antingen före eller efter födseln, då menniskan blifver en odödlig varelse, och det finnes icke någon större orsak till ängslan, emedan perioden i den gradvis uppstigande skalan omöjligt kan bestämmas.[1]
Jag vet väl, att de slutsatser, hvartill jag har kommit i detta verk, skola af några betecknas som högeligen irreligiösa;
- ↑ Hr J. A. Picton lemnar en härpå syftande utredning i sina New Theories and the Old Faith, 1870.
