mönster, hvaremot honorna äro lemnade utan prydnader. Då könen skilja sig i vigtigare bildningar, är det hanen, som är försedd med speciela sinnesorganer för att upptäcka honan, med rörelseorganer för att hinna upp henne och ofta med griporganer för att fasthålla henne. Dessa olika bildningar för att försäkra sig om eller behaga honan finnas ofta utvecklade hos hanen endast under en del af året, nämligen forplantningstiden. De hafva i många fall i större eller mindre grad blifvit öfverflyttade till honorna, och i senare händelsen visa de sig hos henne som blotta rudiment. De förloras af hanarne efter kastrering. I allmänhet äro de icke utvecklade hos hanen i hans tidiga ungdom, utan framträda kort före könsmognaden. I följd häraf likna ungarne af båda könen i de flesta fall hvarandra, och honan liknar hela lifvet igenom sina unga afkomlingar. Inom nästan hvarje stor klass förekomma några få abnorma fall, då en nästan fullständig omflyttning af de för båda könen egendomliga karaktererna har försiggått, hvarvid honorna hafva antagit karakterer, som egentligen tillhöra hanarne. Denna öfverraskande likformighet i de lagar, som bestämma skiljaktigheterna mellan könen i så många och så vidt skilda klasser, är begriplig, om vi medgifva, att en gemensam orsak, nämligen könsurvalet, har varit verksam genom alla högre afdelningar af djurriket.
Könsurvalet beror på vissa individers framgång gentemot andra af samma kön i afseende på artens bibehållande, hvaremot det naturliga urvalet beror på båda könens framgång i alla åldrar med hänsyn till lifvets allmänna förhållanden. Könens kamp är af två slag; i ena fallet inträffar den mellan individerna af samma kön, vanligen hankönet, i afsigt att drifva bort eller döda sina rivaler, hvarvid honorna förblifva passiva, hvaremot i det andra fallet kampen likaledes eger rum mellan individerna af samma kön för att uppegga eller behaga dem, som tillhöra det andra könet, i allmänhet honorna, hvilka icke längre förblifva passiva, utan välja de behagligare makarne. Detta senare slags urval är nära analogt med det, som menniskan oafsigtligt, ehuru med påföljd, använder på sina domesticerade alster, då hon för en lång tid väljer de behagligaste eller nyttigaste individerna utan någon önskan att modifiera racen.
Förärfningens lagar bestämma, om de karakterer, som af ettdera könet erhållas genom könsurvalet, skola förärfvas till samma kön eller till båda könen äfvensom den ålder, hvari de skola utvecklas. Det synes, som öfverflyttades variationer, hvilka uppkomma vid framskriden ålder, vanligen till ett eller till samma kön. Föränderlighet är den nödvändiga grundvalen för urvalets
