verksamhet och fullkomligt oberoende af detsamma. Häraf följer, att variationer af samma allmänna beskaffenhet ofta hafva blifvit med fördel begagnade af och förökade genom könsurvalet med hänsyn till artens fortplantning och genom naturligt urval i förhållande till lifvets allmänna ändamål. I följd häraf kunna sekundära könskarakterer, då de i lika grad öfvergå till båda könen, endast med analogiens tillhjelp skiljas från vanliga specifika karakterer. De modifikationer, som förvärfvas genom könsurvalet, äro ofta så skarpt uttryckta, att båda könen ej sällan hafva blifvit uppstälda som skilda arter eller till och med skilda slägten. Sådana starkt markerade skilnader måste på något sätt vara högeligen vigtiga, och vi veta, att de i några fall hafva erhållits icke endast på beqvämlighetens bekostnad, utan äfven medfört verklig fara.
Tron på könsurvalets makt hvilar hufvudsakligen på följande skäl. De karakterer, hvilka vi hafva bästa anledningen att anse på så sätt förvärfvade, äro inskränkta till ett kön, och ensamt detta gör det sannolikt, att de på något sätt stå i förbindelse med reproduktionsakten. Dessa karakterer utvecklas i otaliga fall endast vid könsmognaden och ofta under endast en del af året, hvilken alltid är fortplantningstiden. Om vi gå förbi några få undantagsfall, äro hanarne de verksammaste vid frieriet; de äro bäst beväpnade och hafva på olika sätt blifvit mest tilldragande. Särskildt bör uppmärksammas, att hanarne med utstuderad omsorg utveckla sina behag i honornas närvaro, och att de sällan eller aldrig utveckla dem annat än under parningstiden. Det är otroligt, att allt detta förevisande skulle vara utan ändamål. Slutligen hafva vi hos några däggdjur och foglar tydliga bevis på, att individer af det ena könet kunna känna en stark motvilja eller förkärlek för vissa individer af det motsatta könet.
Om vi behålla dessa fakta i minnet och icke glömma de tydliga resultaten af menniskans omedvetna urval, synes det mig nästan säkert, att om individerna af det ena könet under en lång följd af generationer föredroge att para sig med vissa, på något egendomligt sätt karakteriserade individer af det andra könet, skulle afkomlingarne långsamt, men säkert blifva på samma sätt modifierade. Jag har icke försökt dölja, att det, undantagandes då hanarne äro talrikare än honorna, eller då månggifte råder, är tvifvelaktigt, om det lyckas de mera tilldragande hanarne att lemna efter sig ett större antal afkomlingar än de mindre tilldragande hanarne att förärfva deras öfverlägsenhet i prydnader eller andra behag; men jag har visat, att detta sannolikt följer deraf, att honorna, särskildt de kraftigare honorna, hvilka skulle vara de första att fortplanta sig,
