intellektuela och moraliska egenskaper. Båda könen borde afhålla sig från äktenskap, om de på något märkbart sätt vore underlägsna till kropp och själ; men sådana förhoppningar äro utopiska och skola aldrig blifva ens delvis förverkligade, innan förärfningens lagar hafva blifvit fullständigt kända. Allt, som förhjelper till detta mål, gör god nytta. Då aflingens och förärfningens principer blifva bättre insedda, skola vi icke höra okunniga medlemmar af vår lagstiftande myndighet med förakt förkasta en plan att genom en lätt metod förvissa sig, huruvida giftermål mellan nära slägtingar äro skadliga eller icke för menniskan.
Förökandet af menniskans välstånd är ett ytterst inveckladt problem; alla, som icke kunna fritaga sina barn från det största armod, borde afhålla sig från giftermål, ty fattigdomen är icke endast ett stort ondt, utan orsakar äfven sitt eget förökande, alldenstund den föranleder sorglöshet vid giftermål. Om de förståndiga undvika att gifta sig, under det att de sorglösa göra det, skola å andra sidan, som hr Galton har anmärkt, de sämre medlemmarne tendera att uttränga de bättre i samhället. I likhet med hvarje annat djur har menniskan tvifvelsutan nått sin nuvarande höga ståndpunkt genom en på hennes snabba förökning beroende kamp för tillvaron, och om hon skall stiga ännu högre, måste hon fortfarande utsättas för en svår kamp. I annat fall skulle hon snart försjunka i maklighet, och de högre begåfvade menniskorna skulle icke hafva mera framgång i kampen för tillvaron än de mindre väl utrustade. I följd häraf bör vår naturliga förökningsprocent, ehuru ledande till mycket uppenbart ondt, icke genom några medel synnerligen förminskas. Det borde vara öppen täflan för alla menniskor, och de skickligaste borde icke genom lagar eller bruk hindras från att hafva bästa framgången och uppfostra det största antalet afkomlingar. Ehuru vigtig kampen för tillvaron har varit och äfven nu är, så äro dock, då den högsta delen af menniskans natur afses, andra krafter af ännu större betydelse. Ty de moraliska egenskaperna hafva antingen direkt eller indirekt gått framåt långt mera genom vanans verkningar, förmågan att öfverlägga, undervisningen, religionen o. s. v. än genom det naturliga urvalet, ehuru de sociala instinkterna, hvilka lemnade grundvalen för den moraliska känslans utveckling, trygt kunna tillskrifvas denna senare kraft.
Den hufvudsakliga slutsats, hvartill jag har kommit i detta arbete, nämligen att menniskan härleder sig från en lågt organiserad form, skall — såsom jag med bedröfvelse tänker — vara högeligen motbjudande för många personer. Men det kan näppeligen vara
