Sida:Menniskans härledning och könsurvalet.djvu/632

Den här sidan har korrekturlästs
294
allmän sammanfattning och slutanmärkningar.

något tvifvel underkastadt, att vi härstamma från vildar. Den förvåning, som jag kände, då jag första gången såg en hop eldsländare på en vild och klippbeströdd kust, skall af mig aldrig förgätas, ty med ens flög den tanken genom min själ: sådana voro våra förfäder. Dessa menniskor voro fullkomligt nakna och nedsmorda med färg, deras långa hår var hoptrassladt, deras munnar fradgade af häftig rörelse, och de hade ett vildt, förvånadt och misstroget utseende. De egde knappast någon konstfärdighet och lefde i likhet med vilda djur på det, som de kunde fånga; de hade ingen styrelse och hyste icke förbarmande för någon, som ej tillhörde deras egen lilla stam. Den, som har sett en vilde i hans hemland, skall icke känna mycken blygsel, om han nödgas tillstå, att någon lägre varelses blod flyter i hans ådror. För min egen del skulle jag lika gerna vilja härstamma från den lilla hjeltemodiga apa, som trotsade sin fruktade fiende för att rädda sin väktares lif, eller från den gamle babian, som steg ned från berget och i triumf förde bort sin unga kamrat ur en hop förvånade hundar, som från en vilde, hvilken finner nöje i att plåga sina fiender, framlägger blodiga offer, utan samvetsqval utöfvar barnamord, behandlar sina qvinnor som slafvar, icke känner till någon ärbarhet och oroas af de gröfsta villfarelser.

Menniskan kan väl ursäktas, att hon känner någon stolthet öfver att, om än icke genom sina egna bemödanden, hafva höjt sig till den främsta platsen i organismernas ordningsföljd; och den omständigheten, att hon så höjt sig i stället för att ursprungligen hafva blifvit placerad derstädes, kan ingifva henne förhoppningar om en ännu högre bestämmelse i den aflägsna framtiden. Men vi hafva här icke att skaffa med förhoppningar eller farhågor, utan endast med sanningen, så vidt som vårt förnuft tillåter oss att upptäcka henne. Jag har efter bästa förmåga lemnat bevisen, och vi måste erkänna, enligt hvad det synes mig, att menniskan med alla sina ädla egenskaper, med den sympathi, hvilken hon hyser för de mest förnedrade, med den välvilja, hvilken hon utsträcker icke endast till andra menniskor, utan äfven till de lägsta lefvande varelser, med sitt gudalika förstånd, som har inträngt i solsystemets rörelser och inrättning — att menniskan med alla dessa upphöjda förmögenheter ännu i sin kroppsbyggnad bär den outplånliga prägeln af sitt låga ursprung.