föränderlighet i hvarje tungomål, och nya ord upptagas beständigt; men som det gifves en gräns för minnesförmågan, dö enstaka ord liksom hela språk småningom bort. Max Müller[1] har också passande anmärkt: “En kamp för lifvet pågår beständigt bland orden och de grammatikaliska formerna i hvarje språk. De bättre, kortare och lättare formerna vinna beständigt öfverhand, och de hafva sin egen inneboende kraft att tacka för sin framgång.“ Till dessa vigtigare orsaker till vissa ords fortlefvande bör, menar jag, blotta nyheten läggas, ty i menniskans själ ligger en stark böjelse för små förändringar i allting. Vissa gynnade ords fortlefvande eller bibehållande i kampen för tillvaron är naturligt urval.
Den fullkomligt regelbundna och underbara sammansättningen af många vilda folkslags språk har ofta anförts som ett bevis antingen för dessa språks gudomliga ursprung eller för deras grundläggares stora skicklighet och forntida civilisation. Så skrifver F. von Schlegel: “Hos de språk, som tyckas befinna sig på den intellektuela odlingens lägsta trappsteg, iakttaga vi ofta en ganska hög och utvecklad konstmessighet i deras grammatikaliska byggnad. Detta är särskildt händelsen med baskiskan och lappskan och många amerikanska språk“[2]. Men det är helt säkert en villfarelse att tala om ett språk som en konst i den mening, att det har blifvit bildadt med omsorg och efter en viss method. Filologer medgifva nu, att konjugationer, deklinationer o. s. v. ursprungligen funnos till som skilda ord, hvilka sedermera hafva blifvit förenade, och då sådana ord uttrycka de mest motsatta förhållanden mellan föremål och personer, är det icke förvånande, att de hafva i de äldsta tider blifvit begagnade af de flesta racers menniskor. Med afseende på fullkomning skall följande exempel bäst visa, huru vi kunna misstaga oss: en crinoidé består någon gång af icke färre än 150,000 små skal[3], hvilka alla äro fullkomligt symmetriskt ordnade i radierande linier; men en naturforskare håller icke ett sådant djur för fullkomligare än ett bilateralt, som eger jemförelsevis få delar och icke har någon af dem lika, med undantag dock af de på kroppens motsatta sidor. Han betraktar med rätta organernas differentiering och specialisering som beviset på fullkomning. Så borde i afseende på språken de mest likformiga och de sammansattaste icke ställas öfver oregelbundna, förkortade och genom sammansmältning uppkomna språk, hvilka hafva lånat
