allmänna spridning tyckes den enklaste och den hos menniskan först framträdande hypothesen hafva varit den, att naturföreteelserna böra tillskrifvas förekomsten hos djur, växter och liflösa föremål samt i naturkrafterna af sådana andar, som drifva dem till verksamhet, liksom menniskorna äro medvetna om, att de ega liknande“. Det är sannolikt, såsom hr Tylor tydligen har visat, att drömmar allra först hafva gifvit upphof till tanken på andar, ty vildar skilja icke lätt mellan subjektiva och objektiva intryck. Då en vilde drömmer, tror han, att de bilder, som visa sig för honom, hafva kommit från en annan ort, och att de stå framför honom, eller att “drömmarens själ går ut på sina resor och kommer hem med en hågkomst af det, som den har sett“[1]. Men innan de här ofvan nämnda egenskaperna: inbillningskraft, nyfikenhet, förstånd o. s. v., hade blifvit fullkomligt utvecklade i menniskans själ, kunde hennes drömmar icke i något afseende mera hafva ledt henne till att tro på andar, än förhållandet skulle hafva varit med en hund.
Den hos vildar rådande benägenheten att inbilla sig, att naturföremål och naturföreteelser besjälas af andliga eller lefvande varelser, förklaras kanske genom en obetydlig tilldragelse, som jag en gång uppmärksammade: min hund, ett fullvuxet och ganska förståndigt djur, låg på gräsplanen under en het och lugn dag; men ett litet stycke derifrån satte en sakta vindfläkt då och då en uppspänd parasoll i rörelse, hvarvid hunden icke skulle hafva fästat det ringaste afseende, om någon person befunnit sig i närheten af densamma. Såsom förhållandet nu var, morrade hunden ilsket och skälde hvarje gång, som parasollen sakta rörde sig.
- ↑ Tylor, Early History of Mankind, 1865, sid. 6. Se äfven de tre anmärkningsvärda kapitlen om Religionens utveckling i Lubbock’s Origin of Civilisation, 1870. På samma sätt förklarar hr Herbert Spencer i sin snillrika uppsats i Forthnightly Review för den 1 Maj 1870, sid. 535, den religiösa trons äldsta former i verlden på så sätt, att menniskan af drömmar, skuggor och andra orsaker har bringats derhän att betrakta sig sjelf som en dubbelvarelse, nämligen en kroppslig och en andlig. Emedan den andliga varelsen tros fortlefva efter döden och vara mäktig, blidkas den genom åtskilliga gåfvor och ceremonier, hvarjemte dess bistånd åkallas. Han visar vidare, att namn och öknamn, som efter något djur eller annat föremål hafva gifvits åt en stams förfäder eller grundläggare, efter en lång tids mellanrum anses representera stammens verkliga stamfader; ett sådant djur eller föremål anses då naturligtvis ännu existera som en ande, hålles för heligt och vördas som en gud. Icke desto mindre kan jag icke annat än förmoda, att det gifves ett ännu tidigare och råare stadium, då allt, som visar kraft eller rörelse, tänkes utrustadt med lif under någon form och med själsegenskaper, hvilka äro analoga med våra egna.
