Han måste, tänker jag, hafva på ett hastigt och omedvetet sätt tänkt för sig sjelf, att rörelsen utan någon synbar orsak angaf närvaron af någon främmande lefvande kraft, och att ingen främling egde rätt att vara på hans område.
Tron på andliga krafter kunde lätt öfvergå till tron på en eller flere gudars tillvaro. Ty vildar skulle naturligtvis tillägga andar samma passioner, samma kärlek, till hämd eller simplaste form af rättvisa och samma böjelser, hvilka de sjelfva erforo. Eldsländarne synas i detta hänseende befinna sig på ett mellanstadium, ty då läkaren ombord på “Beagle“ sköt några unga änder för samlingarna, förklarade York Minster på det högtidligaste sätt: “Ack, hr Bynoe, mycket regn, mycket snö, blåsa mycket“; detta var tydligen ett vedergällningsstraff för bortslösande af menniskoföda. Så berättade han äfvenledes, att stormen länge rasade, samt att mycket snö och regn föllo, då hans broder dödade “en vild menniska“. Dock kunde vi aldrig upptäcka, att eldsländarne trodde på, hvad vi skulle kalla en Gud, eller utöfvade några religionsbruk, och Jemmy Button påstod med ursäktlig stolthet, att det icke fanns någon djefvul i hans land. Detta senare påstående är desto anmärkningsvärdare, som hos vildar tron på onda andar är långt allmännare än tron på goda andar.
Den religiösa tillgifvenhetskänslan är högeligen sammansatt, alldenstund hon bildas af kärlek, fullkomlig undergifvenhet för en upphöjd och hemlighetsfull öfverherre, en stark känsla af beroende[1], fruktan, vördnad, tacksamhet, förhoppning för framtiden och kanske af andra beståndsdelar. Ingen varelse kunde känna en så sammansatt sinnesrörelse, förrän han i sina intellektuela och moraliska förmögenheter hade framskridit till åtminstone en jemförelsevis hög ståndpunkt. Icke desto mindre se vi ett aflägset närmande till detta själstillstånd i en hunds utomordentliga tillgifvenhet för sin herre, hvilken tillgifvenhet är förbunden med fullkomlig undergifvenhet, någon fruktan och kanske andra känslor. En hunds uppförande, då han efter en bortovaro återvänder till sin herre, och — som jag må tillägga — en apas mot sin afhållne vaktare är mycket olika mot det, som de visa mot sina kamrater. I senare fallet synas glädjeutbrotten vara något mindre, och jemlikhetskänslan ådagalägges i hvarje handling. Professor Braubach[2] går så långt som att påstå, det en hund blickar upp till sin herre som till en gud.
