Samma upphöjda själsegenskaper, hvilka först förmådde menniskan att tro på osynliga andliga krafter, derefter på fetischism, polytheism och slutligen på monotheism, skulle ofelbart, så länge som hennes förståndsförmögenheter förblefvo på en låg utvecklingsgrad, drifva henne till åtskilliga egendomliga villfarelser och vanor. Många af dessa äro förskräckliga att tänka på — t. ex. offrandet af menskliga varelser till en blodälskande gud, oskyldiga personers pröfvande genom oskuldsprof medelst gift och eld, trolleri o. s. v.; — dock är det nyttigt att då och då reflektera öfver dessa villfarelser, ty de visa oss, hvilken oändlig tacksamhet vi äro skyldiga vårt förstånds utveckling, vetenskapen och vår förökade kunskaper[1]. Såsom Sir J. Lubbock rigtigt har anmärkt, “är det icke för mycket att säga, att den rysliga förskräckelsen för okändt ondt hänger likt ett tjockt moln öfver vildens lif och förbittrar alla hans nöjen“. Dessa olyckliga och indirekta konseqvenser af våra högsta egenskaper kunna jemföras med instinkternas tillfälliga samt då och då återkommande misstag hos de lägre djuren.
- ↑ Prehistoric Times, andra upplagan, sid. 571, (sv. öfvers.: «Menniskans urtillstånd eller den förhistoriska tiden», sid. 372). I samma verk (sid. 553, sv. öfvers. sid. 347 o. f.) skall man finna en utmärkt redogörelse för vildarnes många egendomliga och nyckfulla vanor.
