Denna stora fråga har blifvit diskuterad af många skriftställare[1] med fulländad förmåga, och enda ursäkten för mig att hafva vidrört densamma är omöjligheten att här gå henne förbi, och emedan ingen, så vidt jag känner, har tagit itu med densamma uteslutande från naturhistorisk sida. Undersökningen eger således ett sjelfständigt intresse såsom ett försök att se, i huru vidsträckt grad de lägre djurens studium förmår kasta ljus öfver en af menniskans högsta psychiska förmögenheter.
Följande påstående synes mig i hög grad sannolikt, nämligen att hvilket djur som helst, som är utrustadt med väl utmärkta sociala instinkter[2], skulle oundvikligen erhålla en moralisk känsla eller ett samvete, så snart som dess själsförmögenheter blifva lika väl eller nästan så väl utvecklade som hos menniskan. Ty för det första förmå de sociala instinkterna ett djur att finna behag i sina samslägtingars sällskap, att känna en viss grad af sympathi för dem och att uträtta vissa tjenster åt dem. Dessa tjenster kunna vara af en bestämd och tydligen instinktmessig beskaffenhet, eller kunna de vara endast en önskan eller en beredvillighet, såsom hos de flesta högre sällskapliga djuren, att i vissa allmänna förhållanden hjelpa sina kamrater. Men dessa känslor och tjenster äro ingalunda utsträckta till alla individer af samma art, utan endast till dem i samma samhälle. För det andra skulle, så snart själsförmögenheterna hade hunnit till ett högt utvecklingsstadium, bilderna af alla förflutna händelser och bevekelsegrunder
- ↑ Hr Bain uppräknar (Mental and Moral Science, 1868, sid. 543—725) tjugosex britiska författare, som hafva skrifvit öfver detta ämne, och hvilkas namn äro välbekanta för hvarje läsare; till dessa kunna hr Bain’s eget samt hrr Lecky’s, Shadworth Hodgsons och Sir J. Lubbock’s äfvensom andras namn läggas.
- ↑ Sir B. Brodie framställer (Psychological Enquiries, 1854, sid. 192), efter att hafva anmärkt, att menniskan är ett sällskapligt djur, den skarpsinniga frågan: “Borde icke detta afgöra den omtvistade frågan om en moralisk känslas tillvaro?“ Liknande ideer hafva sannolikt föresväfvat många personer, såsom förhållandet för långliga tider tillbaka var med Marcus Aurelius. Hr J. S. Mill talar i sitt ryktbara verk, Utilitarianism (1864, sid. 46), om de sociala böjelserna som “en mäktig naturlig känsla“ och som “den naturliga grunden till den utilitariska sedlighetskänslan“; men på den föregående sidan säger han: “om, såsom min öfvertygelse är, de moraliska känslorna icke äro medfödda, utan förvärfvade, så äro de icke af denna anledning mindre naturliga“. Det är med en viss tvekan, som jag vågar vara af olika åsigt med en så djupsinnig tänkare, men det kan knappast ifrågasättas, att de sociala böjelserna äro instinktmessiga eller medfödda hos de lägre djuren; och hvarför skulle de icke vara så hos menniskan? Hr Bain (se t. ex. The Emotions and the Will, 1865, sid. 481) och andra hålla för troligt, att den moraliska känslan förvärfvas af hvarje individ under dess lifstid. I följd af den allmänna utvecklingstheorien är detta åtminstone ytterst osannolikt.
