trygghet[1]. Sällskapliga djur bevisa hvarandra många små tjenster; hästar skrubba och kor slicka hvarandra på ställen, som klia; apor uppsöka hvarandras yttre parasiter, och Brehm förklarar, att, sedan en trupp af Cercopithecus griseo-viridis har rusat fram genom ett taggigt busksnår, hvarje apa sträcker ut sig på en gren, och att en annan apa, som satt sig bredvid, “samvetsgrant“ undersöker hennes pels och drager ut hvarje törne eller tagg.
Djur bevisa hvarandra äfvenledes mera betydande tjenster: så jaga vargar och några andra rofdjur i skaror och hjelpa hvarandra att anfalla rofvet. Pelikaner fiska tillsammans[Öfvers. anm. 1]. Hamadryas-babianerna vända om stenar för att finna insekter o. s. v., och då de komma till någon stor sten, vända så många, som kunna ställa sig ikring densamma, honom om med förenade krafter och dela bytet. Sådana djur försvara hvarandra ömsesidigt. Några idislares hanar ställa sig främst, då fara påkommer, och försvara hjorden med sina horn. Jag skall äfven i ett kommande kapitel omnämna två unga vilda tjurar, hvilka gemensamt anföllo en gammal sådan, och två hingstar, hvilka tillsammans försökte drifva bort en tredje hingst från en flock ston. Brehm mötte i Abyssinien en stor skara babianer, hvilka gingo tvärt öfver en dal; några hade redan klättrat upp för det midt emot liggande berget, och några befunno sig ännu i dalen; de senare anföllos af hundarne, men de gamla hanarne skyndade genast ned från klipporna och röto så förskräckligt med vidöppna munnar, att hundarne hastigt drogo sig tillbaka. De uppmuntrades ännu en gång till anfall; men under tiden hade alla babianerna åter kommit upp för klipporna, med undantag af en vid pass sex månader gammal unge, hvilken under högljudda skrik på hjelp klättrade upp på ett stenblock och blef omringad. Nu steg en af de största hanarne, en verklig hjelte, ånyo ned från berget, gick sakta fram till ungen, smekte honom och ledde triumferande bort honom, ty hundarne voro alltför mycket förvånade att anfalla. Jag kan ej afhålla mig från att anföra en annan händelse, som bevitnades af samme naturforskare: en örn grep en ung Cercopithecus, hvilken
- ↑ Brehm, Thierleben, första bandet, 1864, sid. 52 och 79. Angående apor, som draga ut törnen på hvarandra, se sid. 54. Berättelsen om Hamadryas-babianer, hvilka vända om stenar, meddelas (sid. 76) efter Alvarez’ uppgift, hvilkens uppgifter Brehm håller för fullkomligt trovärdiga. Om gamla babianhanar, som anfalla hundar, se sid. 79 och angående örnen sid. 56.
- ↑ Detta kan med ännu mera skäl sägas om våra stora skrakar (Mergus merganser). Öfvers.
