Sida:Menniskans härledning och könsurvalet.djvu/79

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
57
sällskaplighet.

icke med ens blef bortförd, emedan hon klängde sig fast vid en gren; hon skrek högt om hjelp, hvarvid de andra medlemmarne af truppen under stort larm rusade till hennes bistånd, omringade örnen och ryckte af honom så många fjädrar, att han icke längre tänkte på sitt byte, utan endast på att undkomma. Denna örn anföll, som Brehm anmärker, säkerligen icke någon mera gång en apa i en flock sådana.

Det är säkert, att i samhällen lefvande djur hafva en känsla af tillgifvenhet för hvarandra, hvilken icke förnimmes af fullvuxna och osällskapliga djur. I huru hög grad de i de flesta fall känna sympathi för hvarandras lidanden och välbefinnande är, särskildt med hänsyn till det senare, mera omtvistadt. Dock förmäler hr Buxton, hvilken hade förträffliga utvägar att anställa iakttagelser[1], att hans macaopapegojor, hvilka lefde i fritt tillstånd i Norfolk, visade “ett utomordentligt intresse“ för ett par, som hade bo, och att honan, då hon lemnade det, omgafs af en skara, hvilken “skränade förskräckliga bifallsyttringar till hennes ära“. Det är ofta svårt att döma, om djur hafva någon känsla för hvarandras lidanden. Hvem kan säga, hvad kor känna, då de stå omkring och ihärdigt stirra på en döende eller död kamrat? Att djur stundom äro långtifrån att känna någon sympathi, är likaledes säkert, ty de drifva bort ett såradt djur från hjorden eller stånga och plåga det till döds. Detta är nästan den mörkaste tilldragelsen i naturalhistorien, så framt icke den förklaring, som har blifvit lemnad, verkligen är sann, att deras instinkt eller förstånd förmår dem att bortdrifva en skadad kamrat, på det att icke rofdjur, menniskan inbegripen, skulle frestas att följa skaran. I denna händelse är deras uppförande icke mycket sämre än de nordamerikanska indianernas, hvilka lemna sina orkeslösa kamrater qvar på slätterna att omkomma, eller Fidji-öarnes invånare, som begrafva sina föräldrar lefvande, då de blifva gamla eller sjuka[2].

Många djur känna likväl helt säkert sympathi för hvarandras nöd eller fara. Detta är händelsen äfven med foglar. Kapten Stansbury[3] fann på en saltsjö i Utah en gammal och alldeles blind pelikan, hvilken var mycket fet och måste hafva blifvit både

  1. Annals and Magazine of Natural History, 1868, sid. 382.
  2. Sir J. Lubbock, Prehistoric Times, andra upplagan, sid. 446.
  3. Citerad af hr L. H. Morgan i The American Beaver, 1868, sid. 272. Kapten Stansbury lemnar också en intressant berättelse om det sätt, hvarpå en mycket ung pelikan, som fördes bort af en stark ström, leddes och uppmuntrades af ett halft dussin gamla foglar i sina bemödanden att uppnå stranden.