och trötthet, hos oss någon hågkomst af dessa tillstånd, hvilka äfven i tanken äro pinsamma“. Vi förmås sålunda att mildra andras lidanden, på det att våra egna sorgliga känslor på samma gång må hugsvalas. På samma sätt bringas vi derhän att taga del i andras glädje[1]. Men jag kan icke inse, huru denna åsigt förklarar det förhållandet, att sympathi i en omätligt starkare grad uppväckes af en älskad än af en likgiltig person. Blotta åsynen af lidande skulle, oberoende af kärlek, vara tillräcklig att hos oss uppväcka lifliga hågkomster och tankeförbindelser. Sympathi torde först hafva uppkommit på det här ofvan förmodade sättet; men den synes nu hafva blifvit en instinkt, hvilken särskildt är rigtad mot älskade föremål, på samma sätt som fruktan hos djur särskildt rigtas mot vissa fiender. Då sympathien erhåller en sådan rigtning, skall den inbördes kärleken mellan medlemmar af samma samhälle utsträcka sina gränser. Tvifvelsutan känner en tiger eller ett lejon sympathi för sin egen unges lidanden, men icke för något annat djur. Hos strängt taget sällskapliga djur skall känslan mer eller mindre utsträckas till alla medlemmar af samhället, såsom vi veta, att förhållandet är. Hos menniskoslägtet bidraga, såsom hr Bain har ådagalagt, sjelfviskhet, erfarenhet och efterhärmning sannolikt till att öka sympathiens makt, ty vi förmås genom förhoppningen att röna godt i gengäld till att mot andra personer utföra handlingar af sympathetisk tillgifvenhet, och det kan icke betviflas, att känslan af sympathi mycket förökas genom vana. På hvilket kompliceradt sätt denna känsla än må hafva uppkommit, så har den, såsom varande af stor betydelse för alla de djur, hvilka hjelpa och försvara hvarandra, blifvit förökad genom naturligt urval, ty de samhällen, hvilka innefatta det största antalet af de mest sympathetiska medlemmarne, måste trifvas bäst och frambringa den största afkomman.
I många fall är det omöjligt att afgöra, om vissa sociala instinkter hafva blifvit förvärfvade genom naturligt urval eller äro det indirekta resultatet af andra instinkter och förmögenheter, t. ex.
- ↑ Se det första och öfvertygande kapitlet i Adam Smith’s Theory of Moral Sentiments. Äfvenledes hr Bain’s Mental and Moral Science, 1868, sid. 244 och 275—282. Hr Bain påstår, att “sympathi indirekt är en källa till nöje för den, som känner sympathi“, och han förklarar detta genom reciprocitet. Han anmärker, att “den person, hvilken en välgerning bevisas, eller andra i hans ställe kunna genom sympathi och gengäldade goda tjenster återgälda hela uppoffringen“. Men om, hvilket synes vara händelsen, sympathi strängt taget är en instinkt, skulle dess utöfvande skänka ett direkt nöje på samma sätt som utöfningen af nästan hvarje annan instinkt, såsom förut har blifvit anmärkt.
