medvetande säger oss icke, om de äro instinktartade och uppkomna för lång tid sedan som hos de lägre djuren, eller om de hafva blifvit förvärfvade af hvar och en bland oss under tidigare år. Så vida menniskan är ett sällskapligt djur, är det alltså sannolikt, att hon skulle ärfva en benägenhet att vara trofast mot sina kamrater, ty denna egenskap är gemensam för de flesta sällskapliga djur. Hon skulle i följd af en i arf mottagen böjelse ännu vilja i förening med andra försvara sina medmenniskor och skulle vara redo att hjelpa dem på något sätt, som icke alltför mycket strede mot hennes egen välfärd och hennes lifliga önskningar.
De sällskapliga djur, hvilka stå lägst i ordningsföljden, ledas nästan uteslutande, och de, hvilka stå högre i systemet, ledas i vidsträckt mån af speciela instinkter vid den hjelp, som de egna medlemmar af samma samhälle, men de drifvas likaledes till en del af ömsesidig tillgifvenhet och sympathi, hvilka tydligen understödas af något slags förstånd. Ehuru menniskan, såsom nyss anmärktes, icke eger några speciela instinkter, hvilka säga henne, huru hon skall hjelpa sina medmenniskor, eger hon ännu impulsen och skulle med sina förädlade intellektuela förmögenheter i detta hänseende mycket ledas af förnuftet och erfarenheten. Instinktartad sympathi skulle alltså förmå henne att högeligen uppskatta sina medmenniskors bifall; ty, som hr Bain tydligen har visat[1], böra kärleken till beröm och den starka känslan af ära och den ännu starkare förskräckelsen för förakt och vanära “tillskrifvas sympathiens verkningar“. Följaktligen skulle ett stort inflytande utöfvas på menniskan genom hennes medmenniskors önskningar, bifall och tadel, såsom uttryckta genom deras åtbörder och språk. Så gifva de sociala instinkter, hvilka måste hafva förvärfvats af menniskan i ett ganska ohyfsadt tillstånd och sannolikt äfven af hennes forntida aplika stamfäder, ännu impulsen till många af hennes bästa handlingar; men hennes handlingar bestämmas till en stor del af hennes medmenniskors uttalade önskningar och omdöme samt olyckligtvis ännu oftare af hennes egna starka sjelfviska böjelser. Men då känslorna af tillgifvenhet och sympathi samt sjelfbeherskningsförmågan befästas genom vanan, och förmågan att öfverlägga blir klarare, så att menniskan kan uppskatta befogenheten af sina medmenniskors omdömen, skall hon, oberoende af något för
- ↑ Mental and Moral Science, 1868, sid. 254.
eller olycka icke äro för oss fullkomligt giltiga tilldragelser, utan att anblicken af den förra meddelar en hemlig glädje, och att åsynen af den senare kastar en melankolisk modstulenhet öfver inbillningen.“
