ögonblicket förnummet nöje eller smärta, känna sig drifven till vissa bestämmelser för sitt uppförande. Hon kan då säga: Jag är högste domaren öfver mitt eget uppförande, och, med Kant’s ord, jag vill icke i min egen person ohelga mensklighetens värdighet.
De ihärdigare sociala instinkterna öfvervinna de mindre
ihärdiga instinkterna. — Vi hafva likväl ännu icke betraktat
den förnämsta omständigheten, hvarpå hela frågan om den
moraliska känslan beror. Hvarför skulle en menniska känna, att hon
snarare bör lyda en än en annan instinktartad önskan? Hvarför
känner hon en bitter ånger, om hon har fogat sig efter den starka
sjelfupphållelsedriften och icke vågat sitt lif för att rädda en
medmenniskas, eller hvarför ångrar hon sig, om hon har stulit mat
för att stilla en häftig hunger?
I första rummet är det tydligt, att de instinktartade impulserna hos menniskoslägtet hafva olika grader af styrka; en ung och rädd moder skall, drifven af sin modersinstinkt, utan ett ögonblicks tvekan underkasta sig den största fara för sitt barn, men icke för en blott medmenniska. Mången man eller till och med gosse, som aldrig förut har vågat sitt lif för någon, men hos hvilken mod och sympathi funnos väl utvecklade, har, utan att fästa sig vid sjelfupphållelseinstinkten, ögonblickligen hoppat i en ström för att rädda en drunknande medmenniska. I detta fall drifves menniskan af samma instinktartade motiv, hvilket förmådde den hjeltemodiga lilla amerikanska apan, som ofvanför omtalades, att anfalla den stora och fruktade babianen för att rädda sin vaktare. Sådana handlingar som de ofvannämnda synas snarare vara den simpla följden af de sällskapliga eller moderliga instinkternas större styrka än af någon annan instinkt eller bevekelsegrund, ty de utföras alltför ögonblickligt för att hinna öfvertänkas, eller för att någon förnimmelse af glädje eller smärta skall kunna uppkomma, ehuru olycka skulle uppstå, om de förhindrades.
Jag vet, att några personer påstå, det handlingar, hvilka utföras i följd af en impuls, såsom i ofvannämnda fall, icke höra till den moraliska känslans gebiet och icke kunna kallas moraliska. De inskränka detta begrepp till handlingar, som utföras med öfverläggning efter en seger öfver motsatta önskningar, eller till handlingar, som befrämjas af något upphöjdt motiv. Men det synes knappast möjligt att uppdraga någon tydlig gränslinia af detta slag, ehuru skilnaden kan vara verklig. Så vida som det är fråga om upphöjda motiv, hafva många exempel blifvit anförda
