på vildar, som hafva saknat hvarje känsla af allmän menniskokärlek och icke drifvits af något religiöst motiv, hvilka som fångar med vett och vilja offrat sina lif[1] hellre än att förråda sina kamrater; deras uppförande bör säkerligen betraktas som moraliskt. Så vida som öfverläggning och seger öfver stridiga motiv afses, kan man se djur tveka mellan motsatta instinkter, t. ex. vid att rädda sin afkomma eller sina kamrater från fara; dock kallas deras handlingar icke moraliska, ehuru de utföras för andras bästa. Dessutom skall en handling, som upprepade gånger utföres af oss, slutligen verkställas utan öfverläggning eller tvekan och kan då svårligen åtskiljas från en instinkt; dock skall helt visst ingen påstå, att en så utförd handling upphör att vara moralisk. Tvärtom känna vi alla, att en handling icke kan betraktas som fullkomlig eller som utförd på det ädlaste sätt, så framt hon icke sker i följd af en impuls, utan öfverläggning eller bemödande och på samma sätt, som en menniska skulle göra, hvilken eger de erforderliga egenskaperna medfödda. Den, som nödgas öfvervinna sin fruktan eller brist på sympathi, innan han skrider till handling, förtjenar dock på ett sätt högre erkännande än den menniska, hvilkens medfödda benägenhet utan någon ansträngning förmår henne till en god handling. Som vi icke kunna skilja mellan bevekelsegrunder, uppställa vi alla handlingar af en viss klass som moraliska, då de utföras af en moralisk varelse. En moralisk varelse är en sådan, som är i stånd att jemföra sina forna och kommande handlingar och motiv samt att gilla eller ogilla dem. Vi hafva intet skäl att förmoda, det något af de lägre djuren eger denna förmåga; alltså kalla vi det icke moraliskt uppförande, då en apa trotsar fara för att hjelpa en kamrat eller tager vård om en föräldralös apa. Men i afseende på menniskan, hvilken ensam med säkerhet kan betecknas som en moralisk varelse, kallas handlingar af ett visst slag moraliska, antingen de utföras med öfverläggning efter en kamp med motsatta bevekelsegrunder eller i följd af en långsamt förvärfvad vanas verkningar eller genom instinkt i följd af en impuls.
Men för att återvända till vårt mera omedelbara ämne, så, ehuru somliga instinkter äro kraftigare än andra och derigenom leda till motsvarande handlingar, kan man icke påstå, att de sociala instinkterna hos menniskan gemenligen äro starkare eller
- ↑ Jag har anfört ett sådant fall, nämligen med tre patagoniska indianer, hvilka hellre läto skjuta sig, den ena efter den andra, än de uppenbarade sina stridskamraters planer (Journal of Researches, 1845, sid. 103).
