medvetande känna, att en starkare instinkt har gifvit efter för en, som nu synes jemförelsevis svag, och vidare att denna känsla af missbelåtenhet oundvikligen skall förnimmas, hvarmed hvarje menniska, liksom hvarje annat djur, är utrustad, för att hennes instinkter må blifva åtlydda. Det förut omnämnda fallet med svalan, utgör ett exempel, ehuru af motsatt beskaffenhet, på en temporär, ehuru för denna tid särdeles ihållande instinkt, som besegrar en annan instinkt, hvilken vanligen råder öfver alla andra. Under den derför bestämda årstiden tyckas dessa foglar hela dagen igenom påverkas af längtan att flytta; deras vanor förändras, de blifva oroliga, äro bullersamma och samla sig i flockar. Medan honan matar eller vårdar sina i nästet liggande ungar, är modersinstinkten sannolikt starkare än den, som uppmanar till flyttning; men den instinkt, som är ihärdigare, vinner segern, och slutligen tager hon till vingarne och öfvergifver sina ungar i det ögonblick, då de icke äro i sigte. Hvilka förebråelser skulle icke hvarje fogel känna, då han har kommit till målet för sin långa färd och flyttningsinstinkten upphör att verka, om han, utrustad med stark själsverksamhet, icke kunde hindra, att bilden af hans ungar, som hafva omkommit af köld och hunger i den kalla norden, beständigt föresväfvar hans själ.
I just det ögonblick, då handlingen utföres, skall menniskan tvifvelsutan vara benägen att följa den starkare impulsen, och ehuru denna understundom kan drifva henne till de ädlaste dygder, skall den i långt flera fall förmå henne att tillfredsställa sina egna önskningar på andra menniskors bekostnad. Men efter deras tillfredsställande skall ångern helt säkert komma, då forna och svagare intryck jemföras med de alltjemt fortvarande sociala instinkterna. Menniskan skall då känna sig missbelåten med sig sjelf och med mer eller mindre kraft besluta att för framtiden handla annorlunda. Detta är samvete, ty samvetet skådar tillbaka och dömer forna handlingar, dervid framkallande det slags otillfredsställelse, som kallas beklagande, om den är svag, men samvetsqval, om den är stark.
Dessa förnimmelser äro tvifvelsutan skiljaktiga från dem, som kännas, då andra instinkter eller önskningar lemnas ouppfylda; men hvarje otillfredsstäld instinkt har sin egen till hjelp kommande förnimmelse, såsom vi iakttaga med hunger, törst o. s. v. Menniskan, som så påverkas, skall genom långvarig vana förvärfva en så fullkomlig sjelfbeherrskning, att hennes önskningar och passioner till slut ögonblickligen skola gifva efter för hennes sociala sympathier, och att det icke längre skall vara någon kamp mellan dem.
