Sida:Menniskans härledning och könsurvalet.djvu/92

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
70
menniskans och de lägre djurens själsförmögenheter.

ogillande af den ende Guden eller af gudar, på hvilka hon enligt sin kunskap eller villfarelse kan tro; men i denna händelse tillkommer ofta den nya fruktan för gudomligt straff.


De strängt sociala dygderna till en början betraktade för sig sjelfva. — Ofvanstående framställning af första ursprunget och beskaffenheten af den moraliska känsla, som säger oss, hvad vi böra göra, och af det medvetande, som anklagar oss, om vi icke äro detsamma lydiga, öfverensstämmer väl med hvad vi se af denna egenskaps tidiga och outvecklade beskaffenhet hos menniskoslägtet. De dygder, hvilka åtminstone i allmänhet måste utöfvas af ohyfsade menniskor, för att de må kunna sluta sig tillhopa i ett samhälle, äro sådana, som ännu erkännas vara de vigtigaste. Men de utöfvas nästan uteslutande i förhållandet till personer af samma stam, och deras motsatser betraktas icke som brott i förhållandet till andra stammar. Ingen stam kunde hålla tillsammans, om mord, plundring, bedrägeri m. m. vore allmänna; följaktligen äro sådana förbrytelser inom samma stams område “bränmärkta med en beständig skam“[1], men framkalla icke ett sådant omdöme utom detta område. En nordamerikansk indian känner sig nöjd med sig sjelf och äras af andra, då han skalperar en menniska ur en annan stam; en dyak hugger af hufvudet på en person, som icke förolämpar honom, och torkar det som en trofé. Barnamord har till det största omfång varit rådande i hela verlden[2] och icke bemötts med något ogillande, utan afdagatagandet af barn, isynnerhet af qvinnokönet, har ansetts nyttigt för stammen eller åtminstone icke skadligt. Sjelfmord betraktades under forna tider i allmänhet icke som något brott[3], utan i anledning af det ådagalagda modet snarare som en berömvärd handling, och det utöfvas ännu i vidsträckt mån af några till hälften civiliserade nationer utan att ogillas, ty förlusten af en enda individ förnimmes icke af en nation; hvilken förklaringen än må vara, så utöfvas sjelfmord, såsom jag erfar af Sir J. Lubbock, sällan af de lägsta barbarer. Det har berättats, att en indisk thug (strypare) i

  1. Se en god uppsats i North British Review, 1867, sid. 395. Se äfven hr W. Bagehot’s artiklar öfver lydnadens och sammanhållningens betydelse för urmenniskan i Fortnightly Review, 1867, sid. 529, och 1868, sid. 457, o. s. v.
  2. Den fullständigaste redogörelse, hvilken jag har påträffat, finnes hos dr Gerland i hans arbete Ueber das Aussterben der Naturvölker, men jag skall återkomma till frågan om barnamord i ett efterföljande kapitel.
  3. Se den synnerligen intressanta afhandlingen om sjelfmord i Lecky’s History of European Morals, vol. I, 1869, sid. 223.