den allmänna lyckan; men denna definition skulle kanske kräfva någon inskränkning för den politiska sedelärans skull.
Då en menniska vågar sitt lif för att rädda en medmenniskas, synes det vara lämpligare att säga, att hon snarare handlar för menniskoslägtets allmänna bästa eller välfärd än för dess allmänna lycka. Tvifvelsutan sammanfalla individens välfärd och lycka i allmänhet, och en förnöjd och lycklig stam skall bättre blomstra än en, som är missbelåten och olycklig. Vi hafva sett, att i en tidig period af menniskans historia samhällets uttalade önskningar naturligtvis i en vidsträckt mån skola hafva inverkat på hvarje menniskas uppförande, och emedan alla längta efter lycka, skall “grunden för den största lycka“ hafva blifvit ett mycket vigtigt sekundärt rättesnöre och mål, hvarvid de sociala instinkterna, sympathien inberäknad, alltid göra tjenst såsom den första impulsen och ledtråden. Så borttages beskyllningen att förlägga grunden till vår naturs ädlaste del till sjelfviskhetens låga princip, så framt icke den tillfredsställelse, hvilken hvarje djur förnimmer, då det följer sina egna instinkter, och den otillfredsställelse, som inträder, då hinder komma i vägen för dem, kallas sjelfviska.
Uttryckandet af de till samma samhälle hörande medlemmarnes önskningar och omdöme, till en början genom tal- och sedermera genom skriftspråk, gör, såsom nyssanmärktes, i förening med de sociala instinkterna, men någon gång i motsats mot dem, tjenst som ett vigtigt sekundärt rättesnöre för uppförandet. Detta senare faktum bevisas genom hederns lag, det är den lag, som grundas på våra gelikars och icke på alla våra landsmäns mening. Förbrytelse mot denna lag, äfven om förbrytelsen är känd att vara i fullkomlig öfverensstämmelse med den sanna sedligheten, har hos mången menniska framkallat mera ängslan än ett verkligt brott. Vi igenkänna samma inflytande i den brännande känsla af blygsel, hvilken de flesta af oss äfven efter flera års mellanrum hafva förnummit, då vi hafva erinrat oss någon tillfällig förbrytelse mot en obetydlig, men faststäld etikettsregel. Samhällets omdöme skall i allmänhet bestämmas genom någon hård erfarenhet af det, som i längden är bäst för alla medlemmarne; men detta omdöme skall icke sällan blifva felaktigt genom okunnighet och ringa förmåga till eftertanke. I följd häraf hafva de underligaste vanor och villfarelser, i fullkomlig motsats mot menniskoslägtets sanna välfärd och lycka, blifvit allsmäktiga i verlden. Vi se detta af den förskräckelse, som förnimmes af en hindu, hvilken bryter mot sin kasts föreskrifter, af en mahomedansk qvinnas blygsel, om hon har kommit att visa sitt ansigte, och af otaliga andra exempel.
