benägenhet att ljuga synts råda i familjer, tillhörande de högre samhällsklasserna, och som stöld är ett så sällsynt brott inom de förmögna klasserna, kunna vi knappast genom tillfälligt sammanträffande förklara den böjelse, som finnes hos två eller tre medlemmar af samma familj. Om dåliga böjelser öfverflyttas, är det sannolikt, att goda likaledes förärfvas. På annat sätt än genom grundsatsen om de moraliska böjelsernas öfverflyttande kunna vi icke förstå de skilnader, hvilka i detta hänseende anses existera mellan de särskilda menniskoracerna. Vi hafva dock för närvarande knappast tillräckliga bevis härför.
Äfven det partiela öfverflyttandet af dygdiga böjelser skulle vara en ofantlig hjelp för den ursprungliga impuls, som direkt härledes från de sociala instinkterna och indirekt från våra medmenniskors bifall. Om man för ett ögonblick antager, att dygdiga böjelser förärfvas, synes det sannolikt, åtminstone i afseende på kyskhet, måttlighet, mensklighet o. s. v., att de till en början inpräglas i själsorganisationen genom vana, undervisning och exempel, hvilka under åtskilliga generationer fortgå inom samma familj, och i en mycket underordnad, om ens någon grad, derigenom att de individer, hvilka ega sådana dygder, hafva haft största framgången i kampen för tillvaron. Min förnämsta källa till tvifvelsmål med afseende på en sådan förärfning är den omständigheten, att oförnuftiga vanor, villfarelser och känslor, t. ex. en hindus förskräckelse för oren föda, borde enligt samma grund öfvergå i arf. Ehuru detta i och för sig sjelft icke är mindre sannolikt, än att djur skulle genom arf erhålla smak för vissa slag af föda eller fruktan för vissa fiender, har jag icke påträffat något bevis för vidskepliga vanors eller oförnuftiga plägseders öfverflyttande.
Slutligen hafva de sociala instinkter, hvilka tvifvelsutan förvärfvades af menniskan, liksom af de lägre djuren, för samhällets bästa, från första början gifvit henne någon benägenhet att hjelpa sina medmenniskor och någon känsla af sympathi. Sådana impulser hafva i en mycket tidig period tjenat henne som en simpel regel för rätt och orätt. Men allt efter som menniskan småningom framskred i intellektuel förmåga och sattes i stånd att spåra de aflägsnare följderna af sina handlingar, allt efter som hon förvärfvade tillräcklig kunskap att förkasta skadliga vanor och villfarelser, i den mån som hon fäste mer och mer afseende icke endast vid sina medmenniskors välfärd, utan äfven vid deras lycka, i samma grad som hennes sympathier af vana, en följd af nyttig erfarenhet, blefvo innerligare och mera omfattande, så att de sträckte sig till menniskor af alla racer, till den svagsinte, den lytte och andra
