WALTER SCOTT
livet, som han valt sig bland flickorna i nyssnämnda by, och vars böjelse för ett bekvämt hem på denna sidan graven försonade henne med den krigiske svärmarens sträva sätt, allvarsamma lynne och väderbitna drag. Stephen överlevde ej länge detta överhandtagande av ”onda tider och onda tungor”, varöver Milton i samma belägenhet så sorgligt klagar. Vid hans död vart hans hustru en ung änka med ett tre års gammalt gossebarn, som genom sitt allvarliga uppförande, sina gammaldags och nästan bistra anletsdrag samt sitt kärnfulla språk tillräckligt skulle hava förfäktat änkan i Beershebas heder, om det skulle fallit någon in att bestrida gossens härkomst från Bibel-Butler.
Butlers grundsatser hade ej övergått på hans familj eller utbrett sig bland hans grannar. Skottlands luft var ej passande för independentismens trevnad, ehuru den var gynnande för svärmeriet under andra former. Men de blevo likväl ej bortglömda, och en viss närboende laird, som skröt med sina konungska grundsatser ”under den svåraste tiden” — ehuru jag aldrig hört, att de blottställt honom för någon större fara än ett hål i huvudet och en natts vistelse på högvakten, då vin och kavaljerism fritt hade överhanden i hans övre våning — hade funnit det särdeles förmånligt att uppleta alla möjliga anklagelsepunkter mot den avlidne Stephen. Däribland spelade dennes religiösa grundsatser en ej obetydlig roll, då de naturligtvis måste förefallit honom alldeles överdrivna i jämförelse med hans egna, som voro så obetydliga och så svagt utpräglade, att de nästan voro omärkliga. Under dessa förhållanden erhöll den stackars änkan Butler sin fulla andel av böter för irrlärighet och av allt tidens övriga förtryck, tills Beersheba helt och hållet frånrycktes henne och kom att tillhöra denne laird, som, efter vad det dittills tyckts, så hänsynslöst förföljt den stackars övergivna kvinnan. När han slutligen fullkomligt nått sitt ändamål, visade han något medlidande eller skonsamhet, eller vad läsaren behagar kalla det, såtillvida, att han tillät henne bebo sin mans koja och på ej obilliga villkor arren-
90
