WALTER SCOTT
gjorde det vid — —! Nichil, det skulle döda mig att skilja dem åt.
— Men ni dör, antingen ni gör det eller inte, laird, sade mr Novit, och kanske ni skulle dö lättare, om ni gjorde det — det beror på ett försök. Jag skall satta upp överlåtelsen i en handvändning.
— Tala inte om det, sir, svarade Dumbiedikes, så framt ni inte vill, att jag skall slänga flaskan i skallen på er. — Men Jack, min gosse, du ser hur världen anfäktar mig på min dödsbädd — var beskedlig mot de stackars varelserna Deans och Butlers — var beskedlig möt dem, Jack! Låt inte världen få makt med dig, Jack! Håll gård och grund tillsammans! Och vad du gör, släpp inte Beersheba ifrån dig. Låt de stackarna sitta kvar mot ett skäligt arrende, så att de ha brödfödan därpå; det kunde kanske göra far din gott, då han är borta, pojke.
Efter dessa varandra motsägande förmaningar kände lairden sitt sinne så mycket lättat, att han tömde tre glas brännvin å rad och, som Jenny uttryckte sig, ”kolade av” under ett försök att sjunga: ”ja, jag ger präst och doktor hin”.
Hans död åstadkom en stor förändring till de båda olyckliga familjernas förmån. John Dumbie, som nu genom arvsrätt tillträdde Dumbiedikes, tycktes väl vara snål och självisk nog, men han saknade faderns inkräktningsbegär och tilltagsenhet, och som hans förmyndare råkade överensstämma med honom i den åsikten, att hans fars uppmaning på sin dödssäng borde åtlydas, så blevo de båda lantbönderna ej rentav utjagade i snödrivorna, utan tillätos att som dittills förskaffa sig kärnmjölk och ärtmjölskakor, vilka de förtärde under hela tyngden av den över människosläktet vilande första förbannelsen. Ehuru Deans boning, som kallades Woodend, låg ej långt från Beersheba, hade de båda familjerna förut mycket litet umgåtts med varandra. Deans var en inbiten skotte med alla slags fördomar mot England och allt, som kom därifrån. Dessutom var han, som vi redan nämnt, en ivrig presbyterian, som strängt och oböjligt vidhöll, vad han
96
