WALTER SCOTT
börd för blott bloddroppar och bläckplumpar, och vad skall jag då tänka om någonting, som en sådan en som jag kan göra?
— Nå, nå, granne Deans, det där förstår ni nog bäst, men det må jag säga, att jag är säker på, att det fägnar er att se mitt barn igen. — Haltandet är borta nu, såvida han ej måste gå många mil i ett sträck, och han har fått en liten smula färg på sin kind, vilket är en fröjd för mina gamla ögon att se, och har en lika så snygg rock som pastorn, och —
— Jag gläder mig hjärtligen över, att han mår väl och har hälsan, sade mr Deans med en högtidlighet, som tycktes beräknad att tvärt avbryta ämnet, men en kvinna som fått en sak i sitt huvud är ej så lätt avledd därifrån.
— Och, fortfor mrs Butler, han kan nu svänga sitt huvud i en predikstol, granne Deans, besinna det — min egen sonson — och alla måste sitta stilla och höra på honom, som om han vore påven i Rom.
— Vad? — Vem, kvinna? sade Deans, med en stränghet som vida översteg hans vanliga högtidliga allvar, så snart dessa förgripliga ord nått hans öras trumhinna.
— Nå, bevare oss! sade den stackars kvinnan, jag hade glömt, vilken ovilja ni alltid hyst mot påven, alldeles som min salig man, Stephen Butler. Mången eftermiddag kunde han sitta och avlägga vittnesbörd mot påven, barndop och dylikt.
— Kvinna, upprepade Deans, tala antingen om, vad ni förstår, eller var tyst! Jag säger, att independentismen är ett styggt kätteri och anabaptismen en fördömlig och högst bedräglig villfarelse, vilken borde utrotas ur landet med den andliga maktens eld och den världsliga maktens svärd.
— Nå, nå, granne, jag vill inte påstå, att ni inte kan ha rätt, svarade Judith undergivet. Åtminstone är jag säker på, att ni har rätt i fråga om sådd och skörd och fårklippning, och varför skulle ni inte ha rätt i kyrksaker också? — Men i fråga om min sonson, Ruben Butler —
108
