MIDLOTHIANS HJÄRTA
— Ruben Butler, mor, sade David högtidligt, är en gosse, som jag av hjärtat önskar allt gott, alldeles som han vore min egen son — men jag tvivlar på, att det blir mycket bevänt med honom. Jag fruktar mycket för, att hans gåvor komma att förta hans nåd. Han har alldeles för mycken världslig klokhet och lärdom och tänker lika mycket på kärlets form som på matens hälsosamhet — han måste utstyra bröllopsdräkten med spetsar och band, eljest är den inte god nog för honom. Och sannolikt är han också något stolt över sina världsliga gåvor och sin lärdom, som sätta honom i stånd att utstoffera sin lära i denna granna, fåfängliga dräkt. Men, tillade han, då han såg gummans ledsnad vid hans tal, bedrövelsen torde giva honom ett styng och driva vädret utur honom, liksom ur en ko, som ätit färsk klöver, och gossen kan ännu komma att arta sig bra och bli ett skinande och strålande ljus, och jag hoppas, att det skall bli er lott att se det, och hans att erfara det, och det snart nog.
Änkan Butler måste gå hem till sitt, ur stånd att kunna få någonting mer ur sin granne, vars tal, ehuru hon ej förstod det, likväl uppfyllde henne med en obestämd farhåga för hennes sonsons skull och betydligt dämpade den glädje, varmed hon välkomnade honom vid hans återkomst. För att göra rättvisa åt mr Deans urskillning få vi ej dölja, att Butler under deras samtal prunkat mera med sin lärdom, än just för tillfället behövdes eller kunde väntas vara behagligt för den gamle mannen, som, enär han var van att anse sig som en person, företrädesvis berättigad att fälla utslaget i alla teologiska stridsfrågor, kände sig nästan förödmjukad och sårad, då lärda auktoriteter uppställdes mot honom. Butler hade verkligen ej heller undgått den anstrykning av pedanteri, som var en naturlig följd av hans uppfostran, och var vid många tillfällen böjd att lysa med sina kunskaper, då en sådan fåfänga var alldeles obehövlig.
Jeanie Deans fann likväl ingenting att anmärka mot detta lärdomsprål utan beundrade det tvärtom, kanske därför, att hon i detta hänseende liknade sitt kön i all-
