INLEDNING.
Sir Walter Scott (1771—1832) föddes i Edinburgh och tillhörde en gammal skotsk klan, vars varma och djupa hembygdskärlek satt sin prägel både på hans levnad och diktning. Som ung strövade han kring på floden Tweeds sköna stränder, besökte ruinerna, lyssnade till balladerna och sägnerna, som levde på folkets läppar, och förvärvade sig en enastående förtrogenhet med naturen, folklivet och Skottlands romantiska hävder. Walter Scott var halt, men lytet hindrade honom varken att bli ryttare och jägare eller att under kriget med Frankrike göra militärtjänst i lantvärnet. Walter Scott var liksom sin fader jurist till yrket, men hans egentliga ärelystnad var inriktad på att bli slottsherre i den storslagna gamla stilen. Detta lyckades honom också; på den mark, som var nära förknippad med klanen Scotts öden, inköpte han ett gods och byggde ett slott Abbotsford, i ”götisk” stil. Han gav byggnaden ett så medeltida utseende som det stod i hans makt, han inredde den med sina stora antikvitetssamlingar av vapen, rustningar o. d., samt förde, omgiven av hästar, hundar och tjänare, ett ytterst gästfritt hus. Abbotsford var, kan man säga, ett feodalromantiskt poem, ehuru endast en imitation i en något tvivelaktig smak.
Det som möjliggjorde förverkligandet av denna Walter Scotts dröm var hans författarskap, som förvärvade honom ett vidsträckt rykte och oerhört rika inkomster. Men som engelsk gentleman blygdes han för att förtjäna pengar på romaner, och därför upprätthöll han med stor stränghet ett slags officiell anonymitet. Författaren till romanen Waverley och dess talrika efterföljare, vilka lästes med förtjusning över hela Europa, var ”den store
