WALTER SCOTT
Okände”, ehuru hemligheten i längden naturligtvis icke kunde bevaras.
Från början hade Walter Scott emellertid gjort sig ett namn på ett annat litterärt område. Han hade upptecknat och utgivit en samling ballader från ”the border”, gränsen mellan Skottland och England, där minnet av de forntida fejderna förvandlats till sägenpoesi, och han hade framträtt med en rad episkt-romantiska dikter, som förhärligade skotsk natur och skotsk historia. När lord Byron offentliggjorde liknande versberättelser, beslöt dock Walter Scott, som kände sin underlägsenhet, att avstå från tävlingen.
I stället slog han sig på prosadiktningen, och år 1814 såg Waverley dagen. Därmed hade han grundlagt den historiska romanen, som skulle bli en av de för adertonhundratalet mest betecknande diktarterna. Walter Scott ägde i sällsynt hög grad historiskt sinne och öga för lokalfärgen; han var en på sitt sätt lärd antikvarie, som grundligt kände byggnader, kostymer, vapen, levnadsvanor under flydda tidsåldrar; ur gamla krönikor, dikter, urkunder och dokument hade han skapat sig en sällsynt klar och färgrik bild av det förflutna; han var en pietetsfull, djupt konservativ natur, som utan svårighet kunde sätta sig in i ålderdomliga föreställningsvärldar och med rörelse återupplivade spåren av bleknade ideal; han behärskades av en glödande kärlek till sin skotska hembygd, till landskapet, minnena och folket, och hans diktning är ett enda patriotiskt äreminne, men utfört i en realistisk stil. Det historiskt-romantiska hos Walter Scott smälter samman med hans nyktra verklighetssinne, hans icke djupsinniga, men kloka, fina och humana syn på människorna, och framför allt med hans kärnfulla och sunda humor. Aldrig slår han över i det fantastiska. Hans historiska hembygdsdiktning har mycket som erinrar om Runeberg, vilken också var en av hans lärjungar.
Midlothians hjärta, som utgavs 1818, tillhör icke den grupp av hans romaner, vari det medeltida riddarlivets hjälteskuggor manas fram, utan har en mera borgerlig
2
