WALTER SCOTT
strödd med väldiga stenblock, vilka blivit lösryckta från den i öster brant uppstigande klipphällen.
Både denna avlägsna däld och andra punkter av Kungsparkens öppna betesmark voro på den tiden ofta ett tillhåll för de tidevarvets kavaljerer, som stämt möte för att med väpnad hand uppgöra några hederssaker med varandra. Dueller voro då för tiden mycket vanliga i Skottland, ty adeln var på en gång sysslolös, stolt, våldsam, splittrad i partier och böjd för omåttlighet, så att det varken saknades förolämpningar eller håg att utkräva upprättelse för dem, när de tillfogades någon, och svärdet, som utgjorde en del av en adelsmans dräkt, var det enda vapen som begagnades såsom skiljedomare vid dylika tillfällen. Då Butler därför varseblev en ung man, som på något avstånd från gångvägen smög omkring bland de kringströdda klippblocken, ögonskenligen i avsikt att undgå att bliva bemärkt, så kom han helt naturligt på den förmodan, att denne uppsökt detta ensliga ställe i ett dylikt straffbart uppsåt. Han greps så häftigt av denna föreställning, att han, oaktat sin egen betryckta sinnesstämning, ej, enligt sin uppfattning av sin prästerliga plikt, kunde gå förbi denne person utan att tilltala honom. — Det finns tillfällen, tänkte han för sig själv, då det blott behövs den ringaste mellankomst för att avvända en stor olycka, då ett i rätt tid uttalat ord kan förekomma mera ont, än all Ciceros vältalighet förmådde avhjälpa. Och vad mina egna sorger beträffar så skall jag, om de än äro aldrig så stora, dock känna dem lättare, om de ej avhålla mig från uppfyllandet av min plikt.
Ledd av dessa tankar och känslor, lämnade han den vanliga gångstigen och närmade sig den okände. Denne riktade först kosan åt bergen, som det tycktes för att undvika honom, men då han märkte, att Butler tycktes vara böjd för att följa honom, nedtryckte han hatten häftigt i pannan, vände sig om och gick rakt emot honom, liksom han velat trotsa varje efterforskning.
Under det de långsamt närmade sig varandra, hade Butler tillfälle att noga betrakta främlingens drag. Han
132
