MIDLOTHIANS HJÄRTA
tycktes vara ungefär tjugufem år gammal. Hans dräkt var av ett slag, som knappt kunde sägas med någon visshet antyda hans rang, ty den var sådan, som unga adelsmän ibland buro på sina morgonpromenader, och efterapades därför av unga kontorister och bodbetjänter, emedan den mera än någon annan dräkt, som den tidens sed tillät dem nyttja, närmade sig den, som begagnades av unga män av värld, samt genom sin billighet även var åtkomlig för dem. Om man likväl fick tro hans utseende och skick, så tycktes han snarare vara klädd under än över sin rang, ty hans hållning var djärv och stolt, hans gång fri och ledig, hans åtbörder dristiga och otvungna. Hans gestalt var snarare över än under medelstorleken, och hans lemmar voro välbildade utan att vara så starka, att de kunde kallas klumpiga. Hans anletsdrag voro ovanligt vackra, och hela hans person skulle varit intagande, om den icke varit stämplad med det obeskrivliga uttryck, som ett utsvävande levnadssätt giver ansiktet, i förening med en viss fräckhet i utseende och åtbörder, som ofta plägar tjäna som mask åt farhåga och förlägenhet.
Butler och främlingen mätte varandra med ögonen, då — just som den senare lätt lyfte på hatten och stod i begrepp att gå förbi honom — Butler, i det han besvarade hälsningen, anmärkte: — En vacker morgon, sir — ni är bittida här ute på berget.
— Jag har göromål här, svarade den unge mannen i ton, som var ämnad att göra slut på alla vidare frågor.
— Jag tvivlar inte alls därpå, sir, sade Butler. Och ni förlåter mig väl, om jag uttrycker den önskan, att de måtte vara av laglig beskaffenhet?
— Sir, sade den andre med märkbar överraskning, jag förlåter aldrig påflugenhet, ej heller kan jag förstå, vad rätt ni har att blanda er i saker som alls inte angå er.
— Jag är en soldat, sir, sade Butler, och har befallning att i min Herres namn anhålla alla missdådare.
— En soldat? sade den unge mannen i det han tog ett steg baklänges och häftigt lade handen på sitt svärd.
