WALTER SCOTT
sig tyst i himmelns beskydd, ty ehuru en klok och förståndig man, var han likväl varken klokare eller förståndigare än andra av hans tidevarv och bildningsgrad, vilka ansågo var och en, som tvivlade på tillvaron av trolleri och spöken, för en Gudsförnekare.
Utan att giva akt på hans sinnesrörelse, fortfor främlingen: — Ja, kalla mig Apollyon, Abaddon, eller med vad namn ni, såsom en med de högre och lägre slags andarna bekant andlig, behagar nämna mig, så skall ni ej finna en benämning, som är förhatligare för den, som bär den, än min egen är för mig.
Detta sades med självförebråelsens bitterhet och med ett verkligen sataniskt ansiktsuttryck. Ehuru Butler var en genom grundsats, om också ej av natur, modig man, gick dock en rysning över honom, ty ett övermått av själslidande har något upphöjt, som bortstöter och förskräcker var och en, men i synnerhet välvilliga och deltagande sinnen. Främlingen gick tvärt bort från Butler, i detsamma han sade detta, men vände genast om, gick djärvt ända fram till honom och sade i en häftig och beslutsam ton: — Jag har sagt er, vem och vad jag är — vem och vad är ni? Vad heter ni?
— Butler, svarade ofrivilligt, i överraskningen över den frågandes häftighet, den, till vilken denna plötsliga fråga ställdes, Ruben Butler, en Ordets förkunnare.
Vid detta svar ryckte främlingen åter hatten, som han under sin föregående sinnesrörelse kastat bakåt, djupare ned i pannan. — Butler! upprepade han, medhjälparen hos skolmästaren i Libberton?
— Densamme, svarade Butler lugnt.
Främlingen betäckte ansiktet med händerna, som om det plötsligt fallit honom något in, varefter han vände sig bort, men stannade åter, då han gått några steg och märkte, att Butler följde honom med ögonen. Därpå utropade han i en sträng, men dämpad ton, alldeles som han beräknat, att hans röst ej skulle höras en aln bortom det ställe, där Butler stod: — Gå er väg och gör vad jag bett er om! Se ej efter mig! Jag skall varken nedstiga
136
