WALTER SCOTT
ifall Butlers sinne varit synnerligt tillgängligt för dem. Kunde detta väl vara det rytande lejonet, som går omkring och söker vem det uppsluka månde? Detta var en fråga, som Butler gång efter annan gjorde sig med ett för våra dagar obegripligt allvar. Den flammande blicken, det våldsamma beteendet, den än sträva, än med flit dämpade rösten, de vackra, men av högmod förmörkade och än av misstanke vanställda, än av lidelse lågande dragen, dessa kastanjebruna ögon, som han ibland beskuggade med sin hatt, liksom han hyst motvilja för att de skulle synas, medan de voro sysselsatta med att skarpt granska andras rörelser och hållning — dessa än av svårmod fördunklade, än av hån glimmande, än av raseri gnistrande ögon, uttryckte de en blott dödligs passioner, eller förrådde de sinnesrörelserna hos en avgrundsande, som, fastän förgäves, söker dölja sina djävulska avsikter under en manlig skönhets lånade mask? Det hela hade ett visst tycke av en fallen ärkeängels utseende, språk och hållning, och huru ofullkomligt vi än varit i stånd att skildra det, var det intryck, som detta möte gjorde på Butlers av den föregående nattens fasor uppskakade nerver, fast det jävades av hans förstånd och fast hans stolthet uppreste sig däremot, större än man skulle kunna föreställa sig. Själva den plats, där han råkat denna besynnerliga person, var vanryktad och liksom vanhelgad till följd av de många våldsamma dödsfall, som både genom envig och självmord fordom ägt rum där, och över det ställe, han utsatt till mötesplats på en så ovanlig timme, ansågs allmänt en förbannelse vila såsom följd av ett gräsligt och grymt mord, som den usling, efter vilken stället fått sitt namn, där hade begått på sin egen hustru. På denna tid, då lagarna mot häxeri ännu voro i sin fulla kraft och även nyligen tillämpats, var det en allmän tro, att onda andar hade makt att på dylika ställen visa sig för mänskliga ögon och utöva sitt inflytande på människors sinnen och känslor. På sådana förhållanden grundade misstankar överväldigade Butlers själ, ty han hade förut ej haft någon anledning att sätta sig in i dessa frågor och vågade därför
138
