WALTER SCOTT
— Säg honom, sade Jeanie hastigt, att jag bestämt skall komma.
— Får jag fråga, sade Butler, vars misstankar stegrades av hennes genast färdiga svar, vem denne person är, vilken ni är så beredvillig att bevilja ett möte på en så ovanlig tid och ett så ovanligt ställe?
— Människor måste göra mycket här i världen, som de ha föga lust till, svarade Jeanie.
— Det medgives, svarade hennes älskare, men vad tvingar er härtill? Vem är denne person? Vad jag såg av honom, talade ej synnerligt till hans fördel. Vem eller vad är han?
— Jag vet inte, svarade Jeanie lugnt.
— Ni vet inte? sade Butler, i det han otåligt gick över golvet, ni ärnar vid en sådan tid och på ett sådant ställe möta en ung karl, som ni inte känner — ni påstår er vara tvungen att göra det — och likväl säger ni er ej känna den person, som utövar ett sådant inflytande över er! — Jeanie, vad skall jag tänka om detta?
— Tänk blott, Ruben, att jag talar sanning, som om jag talade på den yttersta dagen. Jag känner inte denne man, jag vet mig ej ens nånsin ha sett honom, och likväl måste jag samtycka till det möte, han begär av mig — liv och död bero därpå.
— Vill ni ej omtala det för er far och taga honom med er? sade Butler.
— Jag kan ej, sade Jeanie, jag har ej lov därtill.
— Vill ni låta mig följa med er? Jag skall dröja i parken, tills det blir mörkt, och möta er, då ni gått ut.
— Det är omöjligt, sade Jeanie, ingen dödlig varelse kan få åhöra vårt samtal.
— Har ni noga övervägt, vad ni står i begrepp att göra? — Tiden — stället — en okänd, misstänkt person? Till och med om han bett att få råka er i detta hus, med er far sittande i nästa rum och inom hörhåll, borde ni vid en sådan timme ha vägrat att mottaga honom.
— Mitt öde måste fullbordas, mr Butler; mitt liv och
148
