WALTER SCOTT
tvivlar visst inte på, att ni menar väl med oss — er hustru är vår syssling.
Uppmuntrad av dessa tecken till bifall, återvände Saddletree, vilken såsom en lagens avgjorde beundrare hade en ytterlig vördnad för alla lagligen tillförordnade myndigheter, ånyo till sitt andra älsklingsämne, Porteous' mord, i det han uttalade ett skarpt klander mot alla, som varit inblandade däri.
— Detta är betänkliga tider — betänkliga tider, mr Deans, då folket tar makten över liv och död ur de lagliga ämbetsmyndigheternas händer i sina egna grova nävar. Jag är av den tanken, och det tror jag också mr Crossmyloof och statsrådet skola bli, att denna väpnade uppresning för att taga livet av en man, som var ställd under uppskovsdom, torde befinnas vara föga bättre än högmålsbrott.
— Om jag ej hade det på mitt sinne, som är tungt nog att bära, mr Saddletree, sade Deans, skulle jag ta mig friheten att bestrida den saken.
— Hur kan ni bestrida, vad som uttryckligen är i lag stadgat? sade Saddletree något föraktligt, var pojke, som burit en påse rättegångshandlingar, kan säga er, att högmålsbrott är det värsta och argaste slags förräderi, såsom varande ett öppet uppbåd av konungens undersåtar mot hans myndighet — och detta ännu mer, då det sker under vapen och med trumslag, vilka båda omständigheter mina egna ögon och öron kunna bevittna — och mycket värre än majestätsbrott eller fördöljande av förrädiska avsikter. Det kan aldrig bestridas.
— Men det kan det ändå, genmälde David Deans, jag säger er, att det kan bestridas; jag har aldrig kunnat förlika mig med era kalla, lagliga, formella läror, granne Saddletree. Jag bryr mig ej stort om parlamentshuset, alltsen den gruvliga undergången av alla redliga mäns förhoppningar, som följde på revolutionen.
— Men vad ville ni då haft, mr Deans? sade Saddletree otåligt, fick ni inte både borgerlig frihet och samvets-
150
