MIDLOTHIANS HJÄRTA
advokater för den stackars flickan? Det är en sak, som nödvändigt måste tänkas på.
— Om det funnes en enda bland dem, svarade Deans, som hölle fast vid sin rättskaffenhet — men jag känner dem tillräckligt; de äro allasammans sluga, själviska världsmänniskor, erastianer och arminianer varenda en av dem.
— Se så, granne, ni får inte ta världen så strängt, sade Saddletree, själva djävulen är inte så svart, som han utmålas, och jag känner mer än en advokat, som kan sägas ha lika mycken rättskaffenhet som hans grannar, det vill säga efter deras eget sätt att se saken.
— Det måtte verkligen också vara en egen sorts rättfärdighet, som ni finner bland dem, svarade David Deans, och en egen sorts visdom och en egen sorts världslig lärdom! — Bedrägliga, glänsande speglar äro de, som blott duga till att blända folk med sin knipsluga klokhet och sitt jordiska snille, sin talförhet och sina granna fraser, hämtade från hedniska kejsare och påvliga stadgar. Inte ens i det dumma skräpet, som ni nyss läste upp för mig, kunna de göra så mycket som att kalla folk, som äro nog olyckliga att falla i händerna på dem, vid något kristligt namn, utan måste nödvändigt benämna dem Titus, såsom hette, den där förbannade kejsaren, vilken Gud utsett till ett redskap att uppbränna det heliga templet, eller ge dem något annat dylikt hedniskt namn.
— Det var Titius och inte Titus, avbröt mr Saddletree. Mr Crossmyloof bryr sig lika litet om Titus eller den latinska lärdomen som ni. — Men det är alldeles nödvändigt — hon måste ha en sakförare. — Jag kunde kanske tala med mr Crossmyloof; han är känd som en renlärig presbyterian och en bland de styrande äldste på köpet.
— Han är en ärke-erastian, svarade Deans, en av dessa i offentligt och politiskt hänseende världskloka män, som stodo upp för att förhindra ett allmänt erkännande av vår sak under våldets dagar.
— Vad säger ni om den gamle lairden av Cuffabout?
