MIDLOTHIANS HJÄRTA
en del av bördan, så kunde någonting göras — var och en finge bidraga med sin skärv — jag skulle ogärna se saken taga ett olyckligt slut av brist på försvarare — det skulle lända oss till föga heder, oaktat allt vad den där galna whigkroppen säger.
— Jag vill — jag vill — ja, sade Dumbiedikes, i det han tog mod till sig, jag vill bidraga med tjugu pund sterling, varefter han tvärtystnade och stirrade av häpnad över att finna sig i stånd till en så ovanlig beslutsamhet och utomordentlig frikostighet.
— Gud allsmäktig välsigne er, laird! sade Jéanie, hänförd av tacksamhet.
— Jag sade tjugu pund, men jag menade trettio, förklarade Dumbiedikes, i det han förläget såg bort från henne och på Saddletree.
— Det låter höra sig, sade Saddletree, i det han gnuggade händerna, och ni kan räkna på all min vana och erfarenhet i fråga om att få pengarna att räcka långt; jag vet, hur man skall bära sig åt för att få de där krabaterna att hålla till godo med små arvoden och ändå vara belåtna. Man behöver bara inbilla dem, att man har ett par tre andra viktiga processer, som man vill använda dem i, och de arbeta genast för billigt pris för att få en kund. — Lämna åt mig omsorgen att pudra in en advokat; det är ingen synd att få så mycket man kan av dem för sina pengar; rätt betänkt, så är det ändå bara munväder; det kostar dem ingenting, varemot vi sadelmakare i vårt usla yrke måste lägga ut oskäliga summor för garvade hudar och läder.
— Kan jag ej vara till någon nytta? sade Butler. Mina tillgångar bestå, tyvärr, ej i stort mer än den svarta rock jag bär, men jag är ung — jag står i stor förbindelse hos familjen — kan jag ej göra någonting?
— Ni kan hjälpa till att skaffa vittnen, sir, sade Saddletree, om ni bara kunde få tag i någon, som kunde intyga, att hon givit den minsta vink om sitt tillstånd, så skulle hon komma ifrån saken lindrigt nog. — Mr Crossmyloof sade mig det. “Kronan”, sade han, “kan inte
