MIDLOTHIANS HJÄRTA
ningar komme att anställas, smögo omkring med en ödmjuk och förskrämd uppsyn, liksom människor, vilkas sinnen förslappats av en under vilda utsvävningar genomsvärmad natts faror och larm, och som den följande dagen äro nervsvaga, försagda och ur stånd att företaga sig någonting.
Butler, vars själ var upptagen av ett helt annat och för honom viktigare ämne, och som därför icke lagt märke till något av dessa tecken till oro och bestörtning, stod nu framför ingången till fängelset, som ej längre skyddades av bommar och reglar utan av grenadjärer, uppställda i dubbla leder. Deras ”halt! halt!”, den portlösa ingångens svärtade utseende och Tolbooths nu för allmänhetens ögon öppna vindeltrappa och inre återkallade i hans minne hela den händelserika nattens tilldragelser. På hans begäran att få tala med Effie Deans utkom samma resliga, magra, silverhåriga fångvaktare, som han sett föregående afton.
— Jag menar, svarade denne undvikande, som en äkta skotte, på Butlers begäran att bliva insläppt, att ni är samma en, som var här i går för att se henne?
Butler medgav, att han var densamme.
— Och jag vill minnas, fortfor fångvaktaren, att ni sporde mig, hur bittida vi stängde igen, och om vi stängde igen tidigare för Porteous skull?
— Det är mycket sannolikt, att jag gjort någon dylik anmärkning, sade Butler, men nu är frågan den: kan jag få se Effie Deans?
— Jag kan inte svara på det, men gå in emellertid och uppför vindeltrappan och vänd er sedan till cellen till vänster!
Den gamle mannen följde tätt efter honom, med sina nycklar i handen, bland vilka ej en gång den saknades, som fordom öppnat och tillslutit den yttre porten, ehuru den för det närvarande blott var en onyttig och gagnlös börda. Butler hade ej väl inträtt i det anvisade rummet, förrän väktarens vanda hand utvalde den dithörande nyckeln och tillåste det utanför. Först trodde
